Ännu en discosamling. Ännu en samling fantastiska låtar. Jag erkänner: jag får inte nog. Precis som Disco Spectrum 3 är Disco Heat ett gäng låtar som valts ut utan några större kommersiella ambitioner. Istället är det mer den musiknördiga kärleken att sprida personliga favoriter till vidare kretsar. Tack, säger jag. På Disco Spectrum 3 var […][...]

Jag har faktiskt ingen aning om vad Dave Lee fick i sin mjölk som barn. Något måste det i alla fall ha varit, med tanke på att det finns få som kan trycka in lika mycket sväng och solsken i en låt som Dave när han antar sitt alter ego: Joey Negro. Oavsett om han […][...]

Kenny ”Dope” Gonzales och ”Little” Louie Vega har i över tio år med en mix av soul, hiphop, funk, jazz, en rejäl dos disco och struttiga rytmer gjort själfull och oemotståndlig house som fått dansgolv världen över att explodera i ren glädje och hänryckning. Att bena ut deras betydelse för klubbmusikens utveckling skulle kräva en […][...]

Pet Shop Boys har gjort världens bästa poplåt. Pet Shop Boys har gjort världens bästa popalbum. Pet Shop Boys är tidernas bästa popband. Det har jag tyckt i sisådär sexton år nu. Det är förbannat kul. Det gör det också förbannat jobbigt att se fram emot en ny PSB-skiva. Å ena sidan vet jag hur […][...]

Chics My Forbidden Lover och franska Sheila & B. Devotions Spacer är två av världens bästa discolåtar. Båda är skriva och producerade av discokungarna Bernard Edwards och Nile Rodgers, den kreativa halvan av just Chic. Både har också använts till Alcazars första två singlar: Crying at the Discoteque (Spacer) och Sexual Guarantee (My Forbidden Lover). […][...]

I ett avsnitt av The Simpsons får Homer för sig att Bart håller på att bli bög och bestämmer sig att göra manliga aktiviteter med honom för att få honom på andra tankar. Bland annat tar Homer med Bart till ett stålverk, högborgen för såväl den amerikanska själen som för manlighet. Självklart går det åt […][...]

En skivas inledning kan vara så avgörande för hur det totala mottagandet blir att det nästan är lite påfrestande. Det där om att första intrycket består stämmer verkligen på hur jag lyssnar sedan ett par år tillbaka. Så när ”Weekend” i öppnings- och titelspåret träffar mig i midjan med ett sväng som minner om Zhanés […][...]

I slutet av sjuttiotalet stod två av årtiondets mest uppmärksammade musikrörelser inför något slags vägskäl. Punken höll på att dela upp sig i olika riktningar där de äldre som fortfarande höll på fick kallas new wave och de andra oi!, hardcore och krusty. Eller nåt. En del andra var bara rent av fåniga jippoprojekt som […][...]

Den här skivan är den senaste i Hed Kandis till ytan mycket stilsäkra samlingsserie. Den är så fin att jag nästan var säker på att den var bra. Tji fick jag. Första låten är Cunnie Williams ”A World Celebration”. Och det sätter liksom tonen. När jag recenserade Cunnies CD för ett tag sedan, skämdes jag […][...]