Det finns, grovt förenklat, ett par olika varianter av soundtracks av typen ”musik från filmen”. Dels den i r'n'b- och hiphopsammanhang så populära varianten med mängder av exklusiva och nyskrivna låtar. Dels varianten där filmskaparen samlar ihop en rad med gamla låtar som han tycker passar filmens scener (Quentin Tarantino var 90-talets kung i den kategorin).

Sen finns så klart de som hamnar nånstans mitt emellan. Ett gäng gamla och en knapp handfull nya som kan släppas som singlar och på så vis hjälpa filmen att få värdefull exponering på MTV. MTV-singlarna får gärna framföras av någon oväntad artistkombination.

En film så hyperkommersiell som ”Charlie's Angels – Full Throttle” hamnar självklart i den senare kategorin.

De tre låtarna som ska sälja in filmen den här gången heter ”Feel Good Time” (framförs av Pink och William Orbit), ”Saturday Night's Alright (For Fighting)” (med, håll i er nu, Nickelback och Kid Rock och ja det är Elton John-kompositionen) och så för hiphoppubliken ”Nas' Angels… The Flyest” (så klart med Nas, men också Pharrell).

Medan kombinationerna Nickelback/Rock (ja, deras bidrag är precis så vedervärdigt som du föreställer dig) och Pink/Orbit tävlar om att göra ditt liv så odrägligt som möjligt ser Nas och Pharell utmaningen som ännu en dag på jobbet och levererar en småtrevlig bagatell i pophop-skolan.

Att jag faller för den är väl tillräckligt för producenterna. Min blick är fångad när jag zappar förbi MTV. Budskapet är i hamn. Bilderna sitter på näthinnan.

Ka-tjing. En biljett såld.

Det är nu det är dags för min första bekännelse. Jag har aldrig lyssnat på den här skivan från start till mål.

Jag behöver inte höra Bon Jovi skråla ”Livin' on a Prayer” en gång till. Jag skulle kunna tänka mig att betala pengar för att slippa höra Loverboys ”Working for the Weekend” och Journeys ”Any Way You Want It” någonsin igen. Jag är inte mogen att höra Edwyn Collins ”A Girl Like You” igen. Jag har inte kommit så långt i mitt discolyssnande att jag klarar av Andy Gibb och ”I Just Wanna Be Your Everything”. Förlåt, men den är faktiskt skitläskig.

Så när jag skulle lyssna igenom skivan första gången lät det ofta zapp – zapp – zapp från min fjärrkontroll.

Andra bekännelsen. Jag gillade första filmen och kommer att se den här på bio.

Över till de förlåtande delarna av samlingen. David Bowie ”Rebel Rebel” (en pärla, alltid), The Beach Boys ”Surfer Girl” (oemotståndligt söt, jag antar att den rullar i bakgrunden när en brett leende Cameron Diaz kliver upp ur havet efter en ritt på vågorna och säger något lagom vågat snuskigt), Natalie Cole ”This Will Be (An Everlasting Love)” (soulsken och glädje = toppen), MC Hammer ”U Can't touch This” (jo jag vet, men det är ju en Rick James-låt egentligen) och med ett visst mått av tvekan Donna Summers episka discodänga ”Last Dance”.

Jag glömde visst att kommentera Electric Six ”Danger! High Voltage”, men det kan å andra sidan faktiskt kvitta. Nej förresten. Den är bedrövlig.

Så. Där har ni det. Ett förvirrat soundtrack som till hälften skulle ha funkat lika bra till ”American Psycho” som ”Charlie's Angels – Full Throttle”. Jag har svårt att föreställa mig att någon kommer att lämna biosalongen med tanken att de måste springa till skivbutiken för att köpa soundtracket för 200 spänn.

Som PR-pryl funkar skivan däremot alldeles säkert.

Att jag skriver den här recensionen hjälper på sätt och vis också.

Men, snälla köp en annan skiva.

Snälla.