Nu gissar jag bara, men jag tror att de tre ord som rubriken utgörs av fick rätt många att storma från datorn i panik, skrikande ”neej, neej, neej!” medan de försökte få huvudet att sluta göra en Linda Blair. Tre otäcka ord. Italiensk, plast, disco. Plast? Ja, inte i själen då, men väl i maskinerna […][...]

Det bästa med musik är de oväntade fynden. Att bandet du aldrig hört talas chockar dig, som en förälskelse. En förälskelse du måste berätta om för alla du känner. The Celophane Flowers ”Too Good to Be Famous” är ett sånt fynd. Akustiskt avskalat vemod, baserad på såväl country som pop och psykedelika. Sparsamt kompat och […][...]

Titellåten ”Club Zebra” är nästan femton minuter lång. Men underbar. Ett av Ulf Lundells största ögonblick. En låt med olika ansikten och komponenter som känns igen från Lundells långa karriär. Temposkillnader. Från lugn till driv. Och tillbaka igen. Med en dubbelbottnad text om rockhimlen. Låten är essensen av Lundells samlade låtproduktion, nedkokad till fjorton minuter […][...]

När Peter för ett tag sedan recenserade Bob Dylans skiva ”The Freewheelin' Bob Dylan”, gav den åtta och utsåg den till Dylans bästa var det många som satte i halsen. Att ens antyda att den store Bob inte skulle ha gjort någon skiva som enligt Peter var värd mer än en åtta i betyg sågs […][...]

Föreställ dig följande: Du befinner dig på en bar i en bortglömd småstad någonstans i sydvästra USA. Det är strax före midnatt. Ett fåtal personer, klädda i det som hade varit senaste cowboymode om det hade varit för tio år sedan, sitter utspridda vid dom av tomglas överfulla borden. Tobaksröken bäddar in hela sceneriet i […][...]

Just nu i dessa dagar är det ungefär ett år sedan toppmötet i Göteborg. Det känns som en evighet sedan. Mycket vatten tycks ha flutit under broarna sedan dess. Ingen tvekan om den saken. Frågan är om det blev bättre eller sämre. I år är det också 40 år sedan den då 21-årige Robert Zimmerman […][...]

The Dogs D'Amour. För vissa är det ett bandnamn som lockar fram minnen och skapar ett nostalgiskt skimmer i blicken. För de allra flesta säger namnet säkert ingenting. Jag hör till den första kategorin. Bandets första skiva ”The State We're In” släpptes redan 1984 på det finska skivbolaget Kumi Beat och är en eftertraktad raritet […][...]

Martin Hederos och Mattias Hellbergs andra skiva inleds med titellåten ”Together in the Darkness”. Den börjar som en vaggvisa. Spröda pianotoner kompar en försiktigt sjungande Hellberg. Sedan växer låten fram för att med hjälp av vackert blås likna en psalm eller en begravningsmarsch från centrala Europa. Knappt fyra minuter in är jag frälst igen. Återigen […][...]

Martin Hederos från Soundtrack of our lives och Mattias Hellberg, med förflutet i Hellacopters, går in i en studio i Karlstad, mitt under den mörkaste av årstider. Med piano, munspel och sång spelar de in åtta låtar av klassiska låtskrivare som Lou Reed, Tom Waits, Willy De Ville och Bob Dylan. Slutresultatet är stort. Skivan […][...]

Detta är amerikanska Gillian Welch:s andra skiva. Debuten, ”Revival” kom 1996, och blev Grammy-nominerad. Musiken är rotad i den amerikanska folkmusiken, där så många artister hämtat inspiration, Dylan, Springsteen och en sjujäkla massa country-artister. Gillian Welch bryter ner musiken i dess minsta beståndsdelar och väljer ut precis rätta nyanserna som komp till hennes personliga texter. […][...]