Recension
- Club Zebra (album, cd) Ulf Lundell
- 2002
- EMI/Capitol
Du behöver
Titellåten ”Club Zebra” är nästan femton minuter lång. Men underbar. Ett av Ulf Lundells största ögonblick. En låt med olika ansikten och komponenter som känns igen från Lundells långa karriär. Temposkillnader. Från lugn till driv. Och tillbaka igen. Med en dubbelbottnad text om rockhimlen. Låten är essensen av Lundells samlade låtproduktion, nedkokad till fjorton minuter och fyrtiotvå sekunder. Den känns.
Samma sak med ”Senare år”. Piano och munspel startar låten. Sång. Successiv stegring i fem och en halv minut, därefter ett skärande gitarrsolo. Konstpaus. Tillbaka till det lugna tempot. Lundell sjunger:
”Jag väntar inte på en resa
eller på ett brev
Jag väntar inte på en dom
eller på ett besked
Jag väntar inte på kvällen
eller på att helgen ska komma
Jag väntar inte på ett mirakel
eller på en madonna
Jag väntar inte på ett lyckligt slut
Jag väntar på att den här
vreden i mitt blod
ska ebba ut”
Text och musik i total harmoni och låten stegrar sig och lugnar sig efter kraften i orden. Det finns många begåvade låtskrivare och textförfattare, men inte många som klarar av att göra låtar som ”Club Zebra” och ”Senare år”.
Lägg sedan till akustiska ”Odessa”, oväntat lyckat latinodoftande ”Hon”, stiliga ”Transropa Express”, ljuvt bittra ”Coco” och köra-fort-som-tusan-mot-friheten-låtarna ”Ett underbart eko” och ”Farligt farligt, härligt härligt”.
Smaka på maffiga ”Jag har jobbat för hårt”, av Steven Van Zandt, tuffa ”Dicks spitfire”, varma ”Gå ut och var glad” och eftertänksamma ”Venus & Jupiter”.
Då kommer du vara beredd att bortse från trista och stela låtar som ”Fem minuter” och ”Röd klänning”. Inte låta dem störa.
Fortsätt ta dig igenom albumets tjugosju låtar. Hitta dina egna favoriter. Du kommer höra drag av tidigare Lundell-låtar, av Springsteen, Dylan och Young. Allt är som vanligt med andra ord. Bortsett från en sak: Det här kan vara sista gången.
Det ligger något som liknar en sista urladdning över ”Club Zebra”. Den känns som ett dokument. Med ett par, tre potentiella klassiker i låtlistan.
Du behöver ”Club Zebra”. Så enkelt är det. Annars har du aldrig gillat Lundell.
Publicerad: 2002-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2009-03-23 11:42
7 kommentarer
Men bäst är ju ändå ”Orkney”, otrolig låt, otrolig story. Lundells bästa sista-rad i en låt nånsin?
Men är det inte på tiden att Lundell skaffar sig en riktig producent som vågar säga ifrån när han prompt vill ha med en meningslös låt som ”Dicks Spitfire”?
#
En av de bättre recensionerna jag läst av ”Club Zebra”. Trevligt!
#
Skivan är bra, men hade varit oerhört mycket bättre om den varit hälften så lång. Han hade kunnat kapa många av de rena Springsteenpastischerna. Men titelspåret, ”Orkney” och några till är svinbra.
#
Skönt att Lundell sagt att det är hans sista Rock'n Roll-urladdning. De värsta Status Quo låtarna klär honom inget vidare! Det är verkligen de lugna, dynamiska låtarna som är starka på denna platta.
#
15 minuter är väl knappast ett ögonblick.
#
var å såg uffe i fredags kväll. cluben är rätt bra på vägen oxå. jag kommer att sakna rocken, om han nu håller sitt löfte / hot om att detta är slutet på rocken. hur många andra dryga femtioåringar orkar rocka över fyra timmar?
lyfter på hatten och tackar för tiden som varit.
#
Detta är Uffes bästa platta. I mina öron håller den samma klass som ”Den Vassa Eggen”, fast den har ett mer tidlöst rocksound. ”Eggen” har rent ljudmässigt inte stått upp emot tidens tand, men det kommer detta mastodontverk att göra. We love you, Uffe!!! :)
#
Kommentera eller pinga (trackback).