Recension
- The Freewheelin' Bob Dylan (CD) Bob Dylan
- 1963
- Columbia
Dåtid, nutid och framtid
Just nu i dessa dagar är det ungefär ett år sedan toppmötet i Göteborg. Det känns som en evighet sedan. Mycket vatten tycks ha flutit under broarna sedan dess. Ingen tvekan om den saken. Frågan är om det blev bättre eller sämre.
I år är det också 40 år sedan den då 21-årige Robert Zimmerman blev Bob Dylan på debutalbumet Bob Dylan, en galet bra skiva. En skiva i protest, och i tradition. Protestssången blev i folkviseton åter ett faktum med början i USA. En del vatten har runnit även under de broarna sedan sist. Protesterna från 60-talet har kommit och gått, världen har kallnat och hettat till. Det har nog blivit både bättre och sämre. Både socialt i världen och i Bob Dylans långa karriär.
Själv tycker jag Bob Dylan alltid varit bäst med sin gitarr, sitt munspel och sin sång. Det var där det började, det var där rötterna med en enorm kraft trängde upp från den dammiga jorden och in i Dylans fötter. Rötter som Woodie Guthrie och Big Joe Williams.
1963 släppte Dylan sin andra skiva The Freewheelin' Bob Dylan, vilket måste vara den i särklass bästa av hans skivor. Det så tydliga politiska ställningstagandet, det gnälliga munspelet, den ihåligt torra gitarren och smaken av grus och svält, gör detta till en fantastisk skiva. Att den sedan kom på 1960-talet och inte 1930-talet gör den bara mer spännande, och bevisar bluesens och visans koppling till den lilla människan.
Dylan var nog vid tillfället för släppet av skivan inte världens bästa tolkare av den amerikanska historien ur den lilla människans perspektiv. Ja, han var nog inte ens en särskilt god musiker. Men det fanns ett tomrum som ingen lyckades fylla, ingen utom Dylan själv. Med sitt andra album visade dock Dylan sin styrka. Styrkan i låtskrivandet, den säreget släpande rösten och det till synes enkla spelet på gitarr och munspel. Dylan lyckades också koppla samman historien med nutiden och framtiden, vilket var något som var mer eller mindre sällsynt i atomålderns USA.
Med låtar som Talkin' World War III Blues, A Hard Rain's A-Gonna Fall och Masters of War är detta något som fastnar. Det är stort i sin litenhet.
Detta är nog inte ett mästerverk, förmodligen inte på långa vägar. Ja, inte ens särskilt originellt, då sådan musik som Dylan levererar på olika sätt länge funnits i USA. Men speciellt är det i den känslan som blir när det gamla möter det nya och tar ett steg framåt. Det är nog just detta som gör att denna skiva fortfarande är väl värd ett köp och ett antal lyssningar.
Publicerad: 2002-06-20 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-04 14:02
39 kommentarer
att ge den här skivan en åtta och samtidigt säga att det är dylan bästa album är ju vansinnigt. Album som highway 61 revisited, blood on the tracks, blonde on blonde och subterranean homesick blues är alltså värda mindre än åtta. Det kan du inte mena.
#
Försöker du vara rolig genom att sätta en 8? Albumet är ju än klar tia.
#
Låter skumt att Dylan inte skulle ha gjort någon skiva som är värd mer än en åtta.
#
Den här snubben är ju bara konstig. Han fattar nog inte riktigt Dylan.
#
Konstig inledning på recensionen….?
#
Äntligen en Dylanrecension på DSC. Synd bara att Peter anser de andra Dylanklassikerna vara värda mindre än åtta. Och att skivans absoluta topp, ”Girl from the north country”, inte nämns. Men annars starkt jobbat!
#
För att spä på det rungande missnöjet:
Blonde on blonde och Blood on the tracks är ju rena konstverk. F.ö. – ”21 årige” stavas 21-årige…
#
Nej, ”Freewheelin'” Å r inte Dylans bÅ sta skiva. LÅ’ngt dÅ rifrÅ’n. DÅ rtill Å r den fÅ¡r ojÅ mn. den kÅ nns ofullbordad, Å ven om flera av lÅ’tarna hÅ’llit synnerligen vÅ l. Recensionen lÅ mnar en hel del Å¡vrigt att Å¡nska. Jag bÅ¡rjar bli mÅ tt pÅ’ klichŽer innan jag kommit halvvÅ gs i texten. Inledningen Å r ytterst besynnerlig. Det ska fÅ¡rmodligen verka eftertÅ nksamt, men Å r bara innehÅ’llslÅ¡st. Det Å r Å ven mycket annat som inte hÅ’ller fÅ¡r granskning. Det verkar som om recensenten egentligen vill skriva om vad som helst utom Dylan, men Å ndÅ’ plikttroget fÅ’r in en recension innan deadline.
#
Peter kan ju tycka att fler Dylan-skivor är värda en åtta även om han tycker att den här är den bästa av dem.
#
Det verkar som mina fans är gnälligare än mig. Lyft blicken för bövelen!
#
Det här var ju en riktigt bra recension, sluta stirra er blinda på betyget och ackeptera en annans åsikt utan att höja upp den till allmän lag.
#
Måste bara instämma att det är rätt oseriöst att kalla den dylans bästa skiva och ge den en 8. Skulle tro att ganska många skulle hålla med om att blonde on blonde, blood on the tracks, highway 61 revisited m.fl. är bättre, och kanske ändå ge freewheeling en 9:a iaf.
”måste vara den i särklass bästa av hans skivor” vilket jävla skitsnack helt enkelt. en pretantiös recension skriven av nån som inte förstått dylan för fem öre. och den där inledningen sen… jaja, vad ska man säga. Man borde inte ge sig på att recensera dylan om man inte har nåt bättre att komma med än det där…
#
Sigge: Recensenten får ju skylla sig själv när han börjar med att skriva att det ”måste vara dylans i särklass bästa skiva”. Måste? Nej! Speciellt eftersom jag är övertygad om att han har ganska få som håller med honom på den punkten. Vad är bra med recensionen då?
#
det är ju upp till var och en vilken man tycker är Dylans bästa skiva. själv tycker jag
”Blood on the tracks”
fast det känns skumt när han använder ord som ”galet bra” och ”Dylans bästa” och bara sätter en åtta.
#
En mycket bra skiva, men Dylan hade fortfarande alla sina mästerverk framför sig. Hade han slutat efter Freewheelin' hade han varit lika bortglömd idag som Phil Ochs och Joan Baez. Och att de rätt ordinära folkvisorna på debutskivan skulle vara protestsånger…? Hmmm?
#
ni är anala. kul den dagen någon här _sågar_ en klassiker. eller hyllar fel platta av att heligt kossband.
för patetiskt. men kul.
#
Av de Dylan-skivor jag har är ”Blood on the tracks bäst”, medan ”The Freewheelin´” är tvåa.
Båda är klockrena tior i min värld.
Denna, enligt Peter Dahlgren Dylans överlägset bästa skiva, är enligt samma recensent lika bra som Blink 182:s senaste alster. Jaha, det får man väl tycka om man vill…
#
Allvarligt talat så är recensionen bara jävligt menlös. Men så känns det väl för en insatt när vilken yrkesskriftställare som helst ska kommentera någon av ens favoriter. Hur bra Dylan sen är har i fyrtio år varit en het potatis. Se recensionerna från aprils Dylankonsert i Globen. Tvåor (av b.la. Bjurman), en fullpoängare i G-P. Och båda har enligt min mening fel (en svag fyra, stark trea). För att uttrycka det självklara är det avgörande intrycket musiken gör på den enskilde. Men detta blir särskilt tydligt när Bobban kommer på tal. Men vad recensioner beträffar var denna fett menlös, till synes skriven i sömnen. Ett överskott av ”nog”, ”nog”, nog” och ”förmodligen”, det så oförklarliga ”måste vara den i särklass bästa…”. Skräp. Maila hellre mitt besserwissiga arsle när ni får för er att ta upp en Dylanklenod till behandling. En åtta som betyg är däremot godtagbart. Resonemanget som leder Herr D. dit är det inte.
#
Skönt att det inte bara är jag som är arg. Jag har svårt att tycka att den här plattan kan få mindre än en 10a. Kanske inte den bästa dylanplattan men i mitt tycke bättre än både Blonde on blonde och highway 61 revisited. Bästa dylanplattorna är ”Desire”, ”subterrenean homesick blues” och ”the times they re a-changing”.
#
läste en recension på nöjespunkten där det var nån idiot som gav blood on the tracks en 7. Inte nog med att han bara gav den en 7, han hävdade även att (precis som denna snubben, fast inte samma skiva) skivan i fråga var dylans bästa platta. Idiot,ja, det kan man fråga sig.
#
Jag tycker det var en bra recension.
#
Ytterst märkligt att recensera denna skiva när Peter så tydligt inte kan sin Dylan. Påstående som ”nog i särklass bästa skiva” och ”nog inget mästerverk” gör att Peter nog borde avstått från att recensera något han inte förstår.
Självklart är ”Blood on the tracks” en klar 10-a. Även Freewheelin´ är nära en 10 enligt mig. Finns flera Dylan-klassiker. Blonde on blonde, Desire, den något bortglömda Nashville skyline och John Wesley Harding är skivor man inte kan få nog av.
#
Lite sent att komma nu kanske :)
Men jag må då säga att The Freewheelin Outtakes faktiskt är snäppet bättre än originalet!
Och visst, att säga ”Dylans bästa” och samtidigt ge den en åtta ur ju i sanning lite konstigt!
#
Jag tycker att denna skiva är otroligt jävla bra, jag tycker också att alla andra bobs 42 skivor är otroligt bra, det jag inte kan förstå är hur alla kan ha så klara favoriter. Skulle jag få frågon: vilken är Bobs bästa skiva, skulle det ta mig tre år att välja 10 st. För er som inte köpt Rolling Thunder Reveu: Gör det, en otrolig upplevelse.
#
46 ok då
#
Det här är ett mästerverk men knappast mannens bästa skiva. Här följer hans 10 bästa officiella studioinspelade skivor med betyg.
Blood on the tracks. 10
Bringing it all back home. 10
Highway 61 revisited. 10
Time out of mind. 10
Blonde on Blonde. 10
Nashville Skyline. 9
Oh Mercy. 9
Love & Theft. 9
Desire. 9
Street Legal. 9
man skulle kunna fortsätta med 9:or och 8:or länge till. (jag fick visst inte ens med the freewheelin´)
#
Hundra inlägg och ingen har ens nämnt "Another side of Bob Dylan" eller "Shot of Love"….skamligt
#
Jag gillar John Wesley Harding! Skivan med det coolaste omslaget genom tiderna. Eftersom Girl from the north country är Dylans bästa låt så borde skivan få en elva och inte åtta!
#
Hur vågar du yttra en så ovettig sak: att albumet Freewhelin' skulle vara det bästa Dylan skapat. Jag gissar att du inte ens hört hälften utav Dylans hela karriär. Det är oerhört enkelspårigt att jämföra Bobs protestsångardebut med hans senare rockiga/popiga/country image. Jag föreslår att du sätter dig ner och noggrant lyssnar igenom Dylans samtliga perioder, med tyngdpunkt på 60-talet innan du flänger ur dig en massa skitsnack.
#
jag hade tänkt skicka in en gästrecension på den här och så får jag syn på att den redan finns recenserad.
Det som jag verkligen gillar med den här är att den så är otroligt charmig. Dylan är fortfarande så ung men samtidigt försöker han verkligen låta som sina hjältar. Sen är ju inte låtlistan den sämsta heller.
#
Korkad recension…skulle förstått dig om du vore kvinna. Men nu när du är man är detta bara idiotiskt..
#
hahaha fan peter dahlgren måste vara den största idioten någonsin, hur i h******e kan man ge freewheelin en åtta. och för guds skull, läs på lite innan du skriver en recension… jag hoppas innerligt att denna peter inte får skriva en enda recension till på denna sida som i vanliga fall brukar hålla ganska hög kvalite.
#
Gubbstruttar.
#
Det mest underhållande med det här är ju faktiskt att killen har gett "The Bootleg Series Vol. 5" en nia medans freewheelin fick en åtta… haha. Någon borde beslagta hans stereo för han förtjänar inte att lyssna på musik efter det här.
#
håller med att recensionen känns rätt meningslös.
Men är de inga Dylan fans som har fattat hur sjukt bra ”saved” är, seriöst? Kan inte beskriva känslan i den plattan. Låten Pressing on är enligt mig en av dylans allra bästa låtar! Sen tycker jag the freewheelin.. är en sjukt bra platta, med några utav hans bästa låtar på liksaså. blood on the tracks, ruskigt bra platta det med!
haaj
#
*host* Infidels…
#
Några (Magnusson)kommenterar som att de är Dylan experter och nämner ”Subterrenean homesick blues” som en av hans bästa skivor. Finns det ens en studioskiva som heter så?
#
[...] Bootleg Series Vol. 5 Bob Dylan Live 1975: The Rolling Thunder Revue The Freewheelin’ Bob Dylan Modern [...]
#
hmmmmmmmmmm tycker att bringing it all back home är rätt fantastisk
#
Kommentera eller pinga (trackback).