Recension
- Together in the Darkness (CD) M. Hederos & M. Hellberg
- 2001
- Silence
Munspel i A-dur,
piano i moll
Lyssna
Externa länkar
- Silence
- Har lite info om duon.
Martin Hederos och Mattias Hellbergs andra skiva inleds med titellåten ”Together in the Darkness”. Den börjar som en vaggvisa. Spröda pianotoner kompar en försiktigt sjungande Hellberg. Sedan växer låten fram för att med hjälp av vackert blås likna en psalm eller en begravningsmarsch från centrala Europa. Knappt fyra minuter in är jag frälst igen.
Återigen har Martin Hederos och Mattias Hellberg med respekt och värme tagit en samling klassiska låtar och stöpt om dem i sin egen pianobar. Den här gången är det låtar med Neil Young, Bob Marley, Kris Kristofferson, Tim Harding, Rolling Stones och Stooges som spelats in. Alla lika fantastiska som förra gången, då bland andra Bob Dylan och Velvet Underground tolkades.
Men den här gången har duon skrivit egna låtar också. Fem stycken blev det. De låter minst lika bra som de andra. ”Bless Me” har kunnat höras på årets P3 Popstads-samling sedan i våras.
Det magiska med duon är det sparsmakade, nakna och känslosamma sättet de framför låtarna på. Oavsett om det är en gammal klassiker som Rolling Stones ”Shine a Light” eller en egen låt som ”It Won't Grow” bildar det spröda hanterandet av piano och orgel, Mattias Hellbergs lätt spruckna röst och munspel en enhet som är som balsam för öronen.
Förändringarna sen förra skivan är förutom de egna låtarna att det finns utrymme för fler instrument nu. Men det rör sig mest om blåsarrangemang och knappt hörbara gitarrinslag, så den musikaliska minimalismen har fortfarande en klar hemvist här.
Jag kan inte förklara mer om den här skivan utan att bli patetisk. Det här är helt enkelt en oerhört vacker och innerlig skiva som bjuder mig på årets hittills största musikaliska ögonblick. Alla ni som hyllar Ryan Adams och Ed Harcourt borde definitivt också upptäcka den här duon.
Skillnaden ligger i att Hederos och Hellberg använder små, små gester och uttryck för att skapa stora känslor. Med ett piano, ett munspel och sång skapar duon musik som definierar nyanser. Inga som helst extra effekter, bara musik helt enkelt.
Men tro inte att Hederos och Hellberg bjuder inte på något överdrivet svårmod. Jag blir snarare lycklig än deppig av att sluta mig i hörlurarna, blunda och lyssna på duons makalösa version av Stooges ”No Fun”. En låt som egentligen inte ens skulle varit med på skivan. Den är inspelad på nyårsdagen inför en publik bestående av kvarvarande firare från kvällen före. Martin Hederos spelar piano fruktansvärt inspirerat. Mattias Hellberg sjunger och spelar munspel som om det vore det sista han gjorde i livet. Låten får min värld att stanna. Inget finns utom pianot, sången och munspelet. Det är då Hederos och Hellberg under fyra minuter och sjutton sekunder definierar det bästa med musik.
Det finns tio klassiker till på ”Together in the Darkness”. Fem har de skrivit själva. Det här är årets skiva så här långt, utan tvekan.
Munspel i A-dur, piano i moll. Hederos och Hellberg gör världen vacker igen.
Publicerad: 2001-09-20 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 16:19
18 kommentarer
Kan inte förstå hur den här platta skivan får en 10:a? Har verkligen gett den flera chanser men den är alldeles för…tråkig. ”No fun” är just no fun.
#
”no fun” är riktigt bra. nervig tolkning. jag fick gåshud första och för all del, andra gången jag hörde den. live respektive på skiva alltså.
#
HYPE!
#
Ja, en skiva av en hypad artist kan ju omöjligen vara bra.
#
hederos & hellberg funkar inte för mig helt enkelt. tycker att båda förra skivan och denna är pisstrist
#
fan, det måste vara fel på mig – varför kan jag aldrig få gåshud, hur bra en skiva än är?
#
lite tjatig recension kanske. hur många gånger nämns: piano, munspel och sång? Jag tvivlar dock inte på att albumet är bra. Hörde no fun på p3 live och det var riktigt bra.
#
ja, deras första var ju verkligen dålig (- youre a big girl now). jag minns att jag hade med den på en playlist när jag och en kompis rökte och jag stod inte ut! och då ÄR det dåligt.
#
fråga: går det att misslyckas med att spela finstämda pianoversioner av skitbra låtar? de gör det bara så jävla enkelt för sig.
kunde jag spela piano bra skulle jag också såklart kunna spela no fun så att alla älskade det. de gör ju knappast något uppseendeväckande.
lars roos örongodis för borgarungar.
#
Att kalla Hederos & Hellberg för Lars Roos för borgarungar är bara dumt, trångsynt eller kultursnobbigt.
Det enkla är det svåra och det är det som gör Hederos och Hellberg så bra.
#
bella >> Du tror att du bara är några kvällskurser på Studiefrämjandet ifrån ett skivkontrakt, ja? Lycka till i så fall, kan berätta att det krävs mer. Själ till exempel…
#
Köpte plattan häromdagen… Helt underbar!
#
It won't grow är ju hur bra som helst. Munspel är nog ett intrument som fler och fler grupper kommer använda sig av, efter låtar som just It won't grow och kents kevlarsjäl då.
peace
#
Vilken Neil Young låt spelar de?
#
De totalslaktar 'Mellow my Mind' från anklarna och uppåt, och efter de har gjort det så kissar de i såren och skrattar.
#
Det här är en oerhört bra platta. Som givetvis ska ha ett oerhört bra betyg.
#
Dom lyckades med konsten att förstöra en underbart bra låt, no fun ä underbar i sin orginalversion men dreas tolkning ä bara trist å seg.
#
ojojoj
Jag har aldrig hört nån ha så fel förut som snubbens kommentar ovanför
No fun med H&H är omöjlig att överträffa
#
Kommentera eller pinga (trackback).