dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Dolly Parton: Halos & Horns
Halos & Horns (CD) Dolly Parton
2002
Sugar Hill/Sanctuary
5/10

Dolly från berget

Lyssna

Sök efter skivan

När Peter för ett tag sedan recenserade Bob Dylans skiva ”The Freewheelin' Bob Dylan”, gav den åtta och utsåg den till Dylans bästa var det många som satte i halsen. Att ens antyda att den store Bob inte skulle ha gjort någon skiva som enligt Peter var värd mer än en åtta i betyg sågs som obegripligt. Men så är det ju med tyckande om musik. Det finns inga givna facit.

Inte ens när det gäller de allmänt sedda legenderna.

Så när jag nu ska tycka om Dolly Partons senaste vet jag att det finns många där ute som gillar den här skivan mycket mer än jag. Som kan Dollys katalog långt bättre än jag. Ändå anser jag att mitt omdöme fyller en funktion. Det här är en text för er som har ett lätt intresse för Dollys musik. För er som har ett flyktigt intresse. Som lyssnar ibland, när andan faller på.

Mitt egentliga intresse för Dolly Partons musik tog egentligen inte fart förrän jag hörde hyllade föregångaren ”Little Sparrow”. Den gillade jag en masse. Och den spelades också ganska flitigt på torpet. Där fanns en väg in för oss nybörjare i den oemotståndliga covern av ”I Get a Kick Out of You”. Flera av Dollys egna låtar växte sedan sakta och visade sig vara riktigt bra och många av mina countryfördomar krossades.

”Halos & Horns” lanserades som en rak fortsättning på ”Little Sparrow”, så jag hoppades att den skulle vara för mig. Det var den inte riktigt. Det kan jag säga med säkerhet nu när jag gett den ett par månader att mogna.

Visst hör jag att det finns linjer i musiken som med lätthet kan dras tillbaka till föregångaren. Samtidigt spretar ”Halos & Horns” mer. Här är uttrycket ofta yvigare och mina gamla fördomar får då och då nytt liv.

Det blir helt enkelt för mycket hästjazz för ofta.

Som bäst är det ändå riktigt bra och jag spelar skivan ganska ofta. För det mesta nöjer jag mig dock med att lyssna på de första sju låtarna. Sen har jag fått min dos. Sen är jag mätt. Sen blir det för mycket banjo för mitt huvud.

Titelspåret har en fantastisk refräng precis som efterföljande ”Sugar Hill”. Allra mest gillar jag ”These Old Bones” som drar tankarna till det som brukar kallas ”mountain music” och var en så viktig ingrediens i filmen ”O Brother Where Art Thou”.

Dolly Parton bjuder även denna gång på en cover som ska öppna vägar till hennes musik för nybörjaren. Men är det ärligt talat någon som vill höra en cover av en av musikhistoriens mest sönderspelade låtar, ”Stairway to Heaven”? Jag vill det åtminstone inte.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2002-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-05 13:30

Kategori: Recension | Recension: #1616

7 kommentarer

Vafalls? Dollys cover på ”Stairway to Heaven” är ju hur skön som helst.

Anders Jakobson Oregistrerad 2002-09-13 09:46
 

Ja vafalls?

Detta är ju en grymt bra skiva!

Enligt mig precis lika stark som ”Little sparrow”, men inte riktigt i samma klass som ”The grass is blue” som kom -99.

En klar 8:a.

Lill-Lasse Oregistrerad 2002-09-13 12:26
 

det är ju helt meningslöst av dig att recensera en country-skiva, eftersom du uppenbarligen inte gillar country.

alex Oregistrerad 2002-09-13 20:20
 

Vekligen vafalls! Detta ar en kanonplatta!

Gram Oregistrerad 2002-09-17 19:52
 

Rågrym skiva ju! Dolly kan sin sak.

Ingy Jakobson Oregistrerad 2002-09-18 16:53
 

Patrik Hamberg är ju inte direkt världens mest kunnige resencent. Denna var ju en av hans sämsta ngnsin.

Håkan Hagegård Oregistrerad 2002-09-24 08:34
 

”mountain music”?!?!

Jodå, han är ett riktigt proffs den där Patrik.

Bluegrass-Bosse Oregistrerad 2003-02-27 14:14
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig