Skiten började 1982. Ozzy förlorade sin vapendragare och bäste vän Randy Rhoads till den näst vanligaste rockenrolldöden: den förbannade flygkraschen. Att propellerplanet innan det brakade in i tvåvåningshuset där bandet bodde, vingklippte turnébussen, med en, får man anta, vettskrämd sångare inuti, blir trots sin enastående osannolikhet bara en absurd parentes i sammanhanget. Den 19 mars […][...]

Det är månadsskiftet oktober-november. Jag sitter i en sämre begagnad bil på en oändlig motorväg i den amerikanska södern, som det inte vore eländigt nog så regnar det och jag är på väg norrut. Det är 30 mil ”hem” och jag ska börja jobba om sex timmar. I den bärbara cd-spelaren lyssnar jag på den […][...]

Jag blir alltid lika förbryllad varje gång jag stöter på en riktigt bra artist, som har fått lika mycket uppmärksamhet som min vänstra lilltånagel. Ebba Forsberg är ett sådant exempel och visar i hennes andra album upp att hon är en mogen kvinna som vågar sticka ut. Det finns både kraft och substans i hennes […][...]

Jag hatar att åka buss. Det grundas dels i att jag är två meter lång och dels i att jag var tvungen att åka skolbuss från första klass i grundskolan till sista året i gymnasiet. Enda sättet att göra en busstur någorlunda njutbar är att lyssna på musik. De senaste åren har jag haft en […][...]

Första gången jag hörde talas om Reeperbahn var när jag lyssnade på Bea Uusma-Schyfferts superba sommarprogram i P1 för några år sen. Hon berättade bland mycket annat om hur hon och en kompis hade varit och tågluffat i Europa, och i Hamburg hade dom köpt ett vykort föreställande Reeperbahn (Hamburgs ”nöjesgata”) och skickat till Beas […][...]

Året var 1997. Min korridorkompis hade vänligt nog lånat mig en skiva jag undrat över, och redan efter två låtar hade den mig i sitt grepp. Det började med låten ”Brand new god”, fortsatte med ”Little whip”, och sedan var jag fast. Jag vet inte riktigt vad det var jag fastnade för. Kanske var det […][...]

”Människor verkar tro att det är omöjligt att göra sig av med sexism, rasism och homofobi, men det är det inte” – Kathleen Hanna. Det har varit mycket snack om Le Tigre den senaste tiden och de senaste åren, men jag tycker det är alldeles för få som nämner Julie Ruin. Pratas det om Le […][...]

Föreställ dig följande: Du befinner dig på en bar i en bortglömd småstad någonstans i sydvästra USA. Det är strax före midnatt. Ett fåtal personer, klädda i det som hade varit senaste cowboymode om det hade varit för tio år sedan, sitter utspridda vid dom av tomglas överfulla borden. Tobaksröken bäddar in hela sceneriet i […][...]

Ta en deprimerad ung man från amerikanska obygden. Ta en hemläxa på en handfull skivor signerade Leonard Cohen och Bob Dylan. Ta ett gäng talangfulla musiker. Ta tre ton hype. Och voilà: Bright Eyes. Den enda bestående medlemmen är sångaren, låtskrivaren och numera även flickidolen Conor Oberst som blev uppmärksammad som sångare i indierockbandet Commander […][...]

Det något ovanliga namnet …and you will know us by the trail of dead kommer från en gammal legend i mayakulturen. Denna böjelse för något så ovanligt har också präglat bandet i mångt och mycket. Inte sedan Mick Jagger och Jim Morrison härjade har rockmusiken varit lika levande, visionsfrigörande och farlig. Rock kan liknas vid […][...]