Jag blir alltid lika förbryllad varje gång jag stöter på en riktigt bra artist, som har fått lika mycket uppmärksamhet som min vänstra lilltånagel.

Ebba Forsberg är ett sådant exempel och visar i hennes andra album upp att hon är en mogen kvinna som vågar sticka ut. Det finns både kraft och substans i hennes ilska, som aldrig slutar att förvåna. Ena stunden är det ”I walk alone”, för att sedan gå över i ”that's how much I love you”.

Jag gillar den här sortens spännande kraftfulla röst, som ger så mycket mer än en slät och vacker. Allra bäst gör den sig när hon får ta i riktigt ordentligt. Egentligen är det bara låten ”Red” som inte riktigt sätter sig fast i mitt inre. Annars är det väldigt lätt att fastna för Ebbas varvade låtstil.

Jag skulle vilja kalla henne för en betydligt mer kraftfull Aimee Mann, om man bortser från hur lik hon till utseendet faktiskt är tv-personligheten Annika Lantz. Ingenting är egentligen särskilt unikt, men det är visserligen omöjligt att skapa nuförtiden. Det hörs att Ebba har levt och det är även en anledning till att hon själv både har skrivit text och musik till de flesta låtarna på albumet. Annars har hon fått hjälp av sin syster Kajsa Ribbing.

Albumets namn är det ganska intetsägande ”True love”. I min värld innebär sådana namn sliskig skivbolagsproducerad smörpop à la Jessica Simpson. Men man inser väldigt snart att detta inte är någon Britney-look-a-like. Ebba Forsberg har något riktigt innehållsfullt innanför pannbenet, men jag vet inte om jag skulle vilja kalla resultatet ”True love”.

Jag kan dock inte sluta fundera över om jag någonsin kommer att få återse en ny platta med Ebba i skivdisken. Det är synd att sådana här riktiga talanger aldrig riktigt får den uppmärksamhet som de är värda.

Om man nu inte ska tolka bilder som att hon inte vill ha det. Håret skymmer ansiktet på de flesta bilder och i en av de sista visar hon stolt upp att kvinnor faktiskt helt naturligt har hår under armarna. Inte riktigt någon typisk liten söt oskuldsfull flicka direkt.

Bör upprepas att detta ändå är Ebbas andra skiva, efter ”Been there” (1998). Hon hamnade då först på Madonnas skivbolag Maverick och fick faktiskt en hel del uppmärksamhet. Men nu när hon ger ut sin andra skiva, utan hjälp av Madonna, blir även publiciteten därefter. Synd, mycket synd, för jag vill verkligen tro på Ebba och instämmer kort och gott: ”You created an addict out of me”.