Året var 1997. Min korridorkompis hade vänligt nog lånat mig en skiva jag undrat över, och redan efter två låtar hade den mig i sitt grepp. Det började med låten ”Brand new god”, fortsatte med ”Little whip”, och sedan var jag fast.

Jag vet inte riktigt vad det var jag fastnade för. Kanske var det den mörka, suggestiva stämningen eller sångarens säreget nakna, stundtals ylande, stundtals hest nonchalanta röst , som inte lät likt något jag hade hört förut. Kanske var det känslan av att det i samma låt samtidigt fanns både en skarp hårdhet och en slags slapp, loj inställning till de mörka väsen det sjöngs om.

Kanske var det de liksom svängande och retande och otyglade gitarrerna (hör på mig bara: de otyglade gitarrerna), som tillsammans med det suggestiva trummandet gjorde varje låt till inte bara en låt utan en hednisk ritual, en djungelstams rytmiska tribut till sin mörka gud.

Vad det än var så drabbade det mig. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag vill gärna tro att jag trillade omkull på golvet och kippade efter andan då låt nummer fyra, ”Going down to die”, fyllde rummet med en röst helt uppenbart fylld av defaitism och uppgivenhet, men samtidigt så uppiggande att man inte visste vart man skulle ta vägen. I vilket fall som helst visste jag från den stunden att Danzig, det var ett band för mig.

Under de närmaste två tre åren började jag att undan för undan samla på mig Danzigs plattor. ”Danzig 4″ (svulstigt beskriven ovan), ”Danzig III: How the gods kill”, ”Danzig” (”ettan”), ”Blackacidevil” (”femman”) och ”Danzig II: Lucifuge”, i nämnd ordning.

Med fyran som utgångspunkt var det lite svårt att bli vederbörligt imponerad av album nummer tre och ett vid en första genomlyssning. Men magin fanns där, så klart. Sakta men säkert sipprade den fram genom Glenns assnygga röst, genom de übertuffa låtnamnen (”Tired of being alive”, ”Snakes of christ”, ”Am I demon”… ja listan kan göras lång) och genom bandmedlemmarnas vältränade överarmar som de så gärna exponerade både på skivomslag och lite överallt.

De lugna partierna jag lärt mig älska, de stenkrossinspirerade gitarrattackerna – den mörka, möjligen dekadenta och definitivt farliga stämningen, alla ingredienser var på plats. Glenns röst skar likt en kniv genom hopplösheten på ett både övergivet och trotsigt sätt. I en del låtar var han mörkret, i andra dess offer. Hur skulle en svag hedo-nihilist som jag kunna stå emot detta?

Även nu när jag sitter och skriver detta och lyssnar på låtarna finner jag mig själv sjunga med inombords. Det är överdrivet, förvisso, och imagen aningen för övertydlig för att tas riktigt på allvar. Men det är oemotståndligt. Ja fy fan, jag hade inget att sätta emot.

Så köpte jag ”Blackacidevil”.

Det är på sätt och vis en av de sämsta plattor jag hört.

Vad hade hänt? Ja, jag vet det fortfarande inte. Men klart är att borta var allt jag tyckt om med Danzig. För att ta det utifrån och in så är omslaget bland det fulaste jag sett (verkar vara någon sorts europeisk variant dock): Det kan inte ha tagit mer än fem minuter att scanna in en bild på Glenn, lägga på en ”tuff” effekt i Photoshop och skriva dit skivnamnet med ett i sammanhanget totalt missanpassat typsnitt.

Och inte stod de där på baksidan med håriga bringor och dödskallesmycken och truliga miner. Nej då. De såg ut som om de vore skådespelare ur Beverly Hills och skulle föreställa det lite tuffa rockbandet som Valerie arbetat så hårt på att få till sin klubb. ”Hello, we are The Glorious Rose.” ”Oh geee, Donna, look, it’s The Glorious Rose! Those guys really know how to rock!”

Till och med Glenns röst hade genomgått en minst sagt astråkig förändring. Den tidigare så klara, svävande sången, den sång som faktiskt ÄR Danzig, var nu det distade ljudet från nån synnerligen irriterande tokjävel som stod och skrek. Och de sköna melodierna – borta! Borta och ersatta med till synes evigt loopande industrioljudsslingor!

Texterna, som förut undgått patetikens gräns och istället blivit geniala då de gått genom det filter som är medlemmarna i bandet, framstod nu som tämligen smaklösa. ”Girl i’m gonna make you come, free your body with my gun” – ursäkta men VA!?

Det var såklart ett hårt slag. Och om någon undrat varför jag inte har de två senaste plattorna med Danzig har ni svaret i stycket ovanför. Jag har helt enkelt inte vågat lyssna på dem. Knappt ens vågat fråga någon om hur de låter. Jag gjorde ett försök under Arvikafestivalen 2001 och frågade några svartrockare eller dylikt som stod och pissade vid ett staket vad de tyckte om den senaste skivan. De uttalade sig i ganska ofördömande ordalag, men nä… jag kan bara inte.

Ack ja. För mig tar historien om Danzig slut efter deras fjärde platta. Och om jag slår mig ner någon gång för att njuta lite Danzig, så är det en av de fyra första plattorna jag lyssnar på. Företrädesvis Danzig 4, förstås. Deras mästerverk. Deras platta med stort P. Ja, kanske versaler för hela slanten.

Demonromantiken är så pass nedtonad att man kan ta allt på fullt allvar, men samtidigt så pass närvarande att sången dryper av blod. Som en mörk bränning sveper den in över min själ. Drabbar mig som Velvet Undergrounds ”Venus in Furs” brukade göra. Och jag kan inte låta bli att fundera en aning när jag hör de ord som, om Glenn reflekterat lite mer över sitt eget skrivande, kanske skulle ha förändrat allting:

”And I know
That it’s true
All the fire
Has burned thru

And I hope to realease
My heart
Better leave
While my song still calls”