Första gången jag hörde talas om Reeperbahn var när jag lyssnade på Bea Uusma-Schyfferts superba sommarprogram i P1 för några år sen. Hon berättade bland mycket annat om hur hon och en kompis hade varit och tågluffat i Europa, och i Hamburg hade dom köpt ett vykort föreställande Reeperbahn (Hamburgs ”nöjesgata”) och skickat till Beas (eller kanske var det kompisens) dåvarande pojkvän som var med i bandet.

Någon månad senare var jag på biblioteket och där bland bläddrandet i skivhyllorna dök plötsligt en samlings-cd med Reeperbahn upp. Jag kom ihåg Beas program och lånade plattan, och det var knappast något jag behövde ångra.

Bandet bildades i Vaxholm i slutet av 70-talet och lät från början ganska mycket som en slags mix av pubrock och Rolling Stones, med svenska texter. På det självbetitlade debutalbumet och uppföljaren ”Venuspassagen” delade basisten Dan Sundqvist och gitarristen Olle Ljungström broderligt på sång och låtskrivande, med ganska tråkigt resultat. Det lät väl okej, men inte alls speciellt spännande. Det var först när Sundqvist lämnade bandet och Ljungström hamnade i centrum som musiken började leva.

”Peepshow” släpptes i början av 1983 och ”Intriger” följde bara 8 månader senare. Båda är smått fantastiska, men det är ”Intriger” jag gillar bäst. Efter att många medlemmar kommit och gått med basisten Peter Ivars självmord som tragiskt klimax var stämningen i bandet inte den bästa och det här kom att bli deras avskedsalbum. Men vilket avsked. Reeperbahn bestod vid den här tiden av Ljungström (sång och gitarr), Eddie Sjöberg (gitarr), Fredrik Holmqvist (keyboards), Latte Kronlund (bas), Fred Asp (trummor) och systrarna Schultz (kör).

”Intriger” låter som om sena Ebba Grön och Bootsy Collins hade fått en bebis, och övertalat Philip Oakley att vara gudfar. Finurliga melodier och funkigt sväng kryddat med knorrigt mjuka analogsynthar. Olle Ljungström(vilken man!) var redan nu som 22-åring en av landets vassaste textförfattare, med titelspårets underhållande pastisch på meningslösa såpoperor som möjlig höjdpunkt:

”Frank har just skjutit Bill
Bill ringer från en mack till Pete
Pete har precis satt på Pat
Pat håller på att missa ett möte med Jane
Jane röker hasch tillsammans med John
John förlorar tio dollar till Sam
Sam betalar av en skuld till Mike
Mike är på väg för att skjuta Frank”

Att han också kan skriva mer allvarsamt visar han på min favoritlåt på skivan, den drömska ”Utanför din dörr”. ”Nåt speciellt” låter som ett disco med asiatisk temakväll, ”Rider i takt” är sensuell på ett sätt som Tomas Ledin alltid velat vara och alltid misslyckats med. ”Vackra minnen(klär bäst i rött)” är drypande fet funk, och pianoballaden ”Små druvor” som enligt häftet är skriven av Fred Asp får mig ibland att misstänka att Thåström kanske inte låg bakom allt i Imperiet, där ju Asp spelade trummor på flera plattor.

Det känns inte nödvändigt att fortsätta räkna upp låtar, ”Intriger” är helt enkelt en skiva som det är svårt att inte tycka om. Reeperbahn känns helt oförtjänt lite bortglömda idag och jag tycker att dom har en självklar plats i musikhistorien bredvid band som Ebba, Imperiet, Docenterna och Lustans Lakejer. Dessutom kan mycket väl Idde Schultz bedårande skrik efter 1.46 i ”Upptäck din kropp” (genial titel, genial låt) vara en av dom absoluta höjdpunkterna i svensk musikutgivning.