Skiten började 1982. Ozzy förlorade sin vapendragare och bäste vän Randy Rhoads till den näst vanligaste rockenrolldöden: den förbannade flygkraschen.

Att propellerplanet innan det brakade in i tvåvåningshuset där bandet bodde, vingklippte turnébussen, med en, får man anta, vettskrämd sångare inuti, blir trots sin enastående osannolikhet bara en absurd parentes i sammanhanget. Den 19 mars är för alltid inskriven som en av de mörkaste dagarna i hårdrockens historia.

Det var väl egentligen ingen som på allvar trodde att Betty Ford-installationen Osbourne skulle ha någon lust kvar. Alls.

Jag var nio år gammal och förstod inte riktigt vad min äldre och mycket tuffare granne Johnny menade när han sa att Ozzy var slut. Vad ingen då visste var att Dana Strum, basisten som en gång sammanförde ”The Mad Man” och Rhoads, åter skulle förändra musikhistorien.

Strum, som kanske borde funderat mer på sin egen karriär än andras, god bless him, bad Ozzy ringa Jake E Lee. Vilken tur. Tur att Strum kom med förslaget men också att den oberäknelige före detta Black Sabbath-sångaren till slut bestämde sig för att följa rådet. Lee tackade såklart ja, hämtade distpedalen på Whiskey-A-Go-Go, och resten är klassisk heavy metal-historia.

”Bark at the Moon” släpptes 1983 och vände upp och ner på en pojkes liv. Jag sålde brorsans bilbana. Förlåt. Tog bussen till Skivmagasinet, och en lång farbror som rökte för mycket, för att handla vinyl. Jag kan erkänna idag att det var en otäck affär. Det hängde konstiga typer där.

Omslaget var det tuffaste i hela butiken. En galen varulv i ett träd. Till min glädje stoppade långa farbrorn omsorgsfullt Ozzy i en genomskinlig påse. Om någon stor från skolan såg mig skulle dom veta att jag var hård. Det var viktigt då. Ozzy gav mig det mod som behövdes för att stå ut. För det är jag honom evigt tacksam.

”Bark at the Moon” sprutar av ömklighet, oro och kval. Ozzy har aldrig, och kommer aldrig, att sjunga som han gör där. Rösten är ångestladdad och underjordisk. Varje versrad tas med tunga steg. Det är Ozzys egen väg tillbaka från helvetet. På allvar. Samtidigt är detta en utomordentligt melodiös skiva. Kanske är det precis därför den är så läskig. Kontrasterna mellan det melodiöst godmodiga, och det sylvasst onda, krockar i hemmastereons plywoodlådor, och ut kommer fyrtiofem minuter Osbournsk-tuffhet. Elak kallhamrad galenskap.

Producentparet Daisley/Norman försöker lätta upp mästerverket med klaviatur. Jag vet inte vad dom hoppas på. En hit kanske. Men det hjälper inte. Don Aireys elorgel skär som en lie genom ljudbilden. Keyboard kan vara hur hårt som helst.

Vad bra.