Ta en deprimerad ung man från amerikanska obygden. Ta en hemläxa på en handfull skivor signerade Leonard Cohen och Bob Dylan. Ta ett gäng talangfulla musiker. Ta tre ton hype. Och voilà: Bright Eyes. Den enda bestående medlemmen är sångaren, låtskrivaren och numera även flickidolen Conor Oberst som blev uppmärksammad som sångare i indierockbandet Commander Venus. Bandet upplöstes dock och ur resterna bildades Bright Eyes och egna skivbolaget Saddle Creek som idag även är hem för en rad andra band från Nebraska.

Bright Eyes har på detta minialbum komprimerat och förfinat det som tidigare gått att avnjutas på fullängdarna ”A Collection of Songs Written and Recorded 1995-1997″, ”Letting of the Happiness” och ”Fevers and Mirrors”. Fyra av minialbumets sex spår kommer från split-EP:n ”Oh Holy Fools” där Son, Ambulance agerar vapenbröder. ”I Won't Ever Be Happy Again” kommer från split-EP:n ”Insound Tour Support” och ”Mirrors and Fevers” är tidigare outgiven.

Huvudaktör är som sagt Conor Oberst som med sin karaktäristiska depraverade stämma överöser lyssnaren med formuleringar om hur hans värld går i kras. Lägg till detta avskalad produktion med mångfasetterad instrumentering av Mike Mogis (Lullaby for the Working Class) och Andy LeMaster (Now It's Overhead).

En av skillnaderna från bandets tidigare utgåvor är det smakfulla användandet av bland annat bleckblås, vibrafon och mandolin.

Den låt som gjorde att jag på allvar tog till mig Conor Obersts musik var ”No Lies, Just Love”. Något mer trasigt vackert får man leta efter. En vacker trumpetstämma förgyller denna problemfyllda kärleksförklaring till livet, till kärleken. Det är svårt att inte ta till sig denna låt som med sin initiala svårmodiga pianoslinga, den självmordsflörtande texten och den förlösande refrängen är en uppvisning i fulländning.

Minialbumets övriga fem spår är också väldigt bra. Inledande ”Going For The Gold” innehåller ett finurligt textsnickeri med formuleringar som: ”…they will recite their sadness, like it's some kind of contest. Well if it is, I think I am winning it. All beaming with confidence as I make my final lap. The gold medal gleams, so hang it around my neck because I am deserving it. The champion of idiots.”

I ”I Won't Ever Be Happy Again” ökar tempot en aning och rock kan urskönjas med ett trevligt riff i refrängen. Med ”Oh, You Are The Roots That Sleep Beneath My Feet And Hold The Earth In Place” bevisar Oberst återigen att han har en förkärlek för långa låttitlar. Den svårfunna kärleken hittas i ”Kathy With A K's Song” och förhållandet fader-son behandlas i den nakna avslutande ”Mirrors and Fevers.”

Jag kan inte sluta älska detta minialbum. Från Conor Obersts stämma och lyrik som skär i själen, till det eleganta gitarrspelet, till den avskalade och omsorgsfulla produktionen. Det handlar inte om en destruktiv livsflykt, utan om sanning och kärlek. Om att acceptera livet.