dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Bright Eyes: Don't Be Frightened of Turning the Page
Don't Be Frightened of Turning the Page (CD) Bright Eyes
2001
Saddle Creek/62 TV/Mange Tout/Border
9/10

Ärligt, trasigt, vackert

Lyssna

Sök efter skivan

Ta en deprimerad ung man från amerikanska obygden. Ta en hemläxa på en handfull skivor signerade Leonard Cohen och Bob Dylan. Ta ett gäng talangfulla musiker. Ta tre ton hype. Och voilà: Bright Eyes. Den enda bestående medlemmen är sångaren, låtskrivaren och numera även flickidolen Conor Oberst som blev uppmärksammad som sångare i indierockbandet Commander Venus. Bandet upplöstes dock och ur resterna bildades Bright Eyes och egna skivbolaget Saddle Creek som idag även är hem för en rad andra band från Nebraska.

Bright Eyes har på detta minialbum komprimerat och förfinat det som tidigare gått att avnjutas på fullängdarna ”A Collection of Songs Written and Recorded 1995-1997″, ”Letting of the Happiness” och ”Fevers and Mirrors”. Fyra av minialbumets sex spår kommer från split-EP:n ”Oh Holy Fools” där Son, Ambulance agerar vapenbröder. ”I Won't Ever Be Happy Again” kommer från split-EP:n ”Insound Tour Support” och ”Mirrors and Fevers” är tidigare outgiven.

Huvudaktör är som sagt Conor Oberst som med sin karaktäristiska depraverade stämma överöser lyssnaren med formuleringar om hur hans värld går i kras. Lägg till detta avskalad produktion med mångfasetterad instrumentering av Mike Mogis (Lullaby for the Working Class) och Andy LeMaster (Now It's Overhead).

En av skillnaderna från bandets tidigare utgåvor är det smakfulla användandet av bland annat bleckblås, vibrafon och mandolin.

Den låt som gjorde att jag på allvar tog till mig Conor Obersts musik var ”No Lies, Just Love”. Något mer trasigt vackert får man leta efter. En vacker trumpetstämma förgyller denna problemfyllda kärleksförklaring till livet, till kärleken. Det är svårt att inte ta till sig denna låt som med sin initiala svårmodiga pianoslinga, den självmordsflörtande texten och den förlösande refrängen är en uppvisning i fulländning.

Minialbumets övriga fem spår är också väldigt bra. Inledande ”Going For The Gold” innehåller ett finurligt textsnickeri med formuleringar som: ”…they will recite their sadness, like it's some kind of contest. Well if it is, I think I am winning it. All beaming with confidence as I make my final lap. The gold medal gleams, so hang it around my neck because I am deserving it. The champion of idiots.”

I ”I Won't Ever Be Happy Again” ökar tempot en aning och rock kan urskönjas med ett trevligt riff i refrängen. Med ”Oh, You Are The Roots That Sleep Beneath My Feet And Hold The Earth In Place” bevisar Oberst återigen att han har en förkärlek för långa låttitlar. Den svårfunna kärleken hittas i ”Kathy With A K's Song” och förhållandet fader-son behandlas i den nakna avslutande ”Mirrors and Fevers.”

Jag kan inte sluta älska detta minialbum. Från Conor Obersts stämma och lyrik som skär i själen, till det eleganta gitarrspelet, till den avskalade och omsorgsfulla produktionen. Det handlar inte om en destruktiv livsflykt, utan om sanning och kärlek. Om att acceptera livet.

Pontus Löf, Sommargäst

Publicerad: 2002-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2002-07-20 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #1544

17 kommentarer

Låter intressant, måste kollas upp.

gst Oregistrerad 2002-07-20 00:30
 

ja shit…vad e detta…?….att man inte märkt det efter fevers and mirrors…hmm

gustaf Oregistrerad 2002-07-20 01:35
 

låter som något man kan spendera pengar på

eric s Oregistrerad 2002-07-20 01:54
 

ja du gustaF

eric s Oregistrerad 2002-07-20 01:55
 

Ja!

Charlie Oregistrerad 2002-07-20 04:50
 

Nöjesguiden var inte så imponerad av Letting of the Happiness: http://www.nojesguiden.se/musik/article.asp?aID=5937&txt=bright%20eyes

Jesper C Oregistrerad 2002-07-20 10:07
 

Är inte den där klåparen på Nöjesguiden Lokkos tjej?

Då är det kanske inte så lätt.

Pete Oregistrerad 2002-07-20 10:51
 

Till folket på Dagensskiva: Kan ni inte skriva någonstans vid recensionen vilken musikstil det handlar om, typ rock, soul eller jazz. Det saknar jag iallafall.

Sylvester Stewart Oregistrerad 2002-07-20 11:02
 

Bry er aldrig om nöjesguiden. större idioter finns inte. Letting of the happines är fruktansvärt bra och likaså Fevers and Mirrors samt skivan under namnet Desaparecidos.

Nöjesguiden är bara en bunte idioter som allihopa egentligen bara lyssnar på destiny's child och annan skit ”r'n'b” eller vad dom rövlösa fetknopparna tror att det heter. Fruktansvärt dåliga på att dömma den mesta musiken som inte produceras av unga, hippa, svarta amerikaner.l

Nöjesguiden har hemorojder och mask.

Benjamin Orff Oregistrerad 2002-07-20 13:41
 

Genomtänkt.

Charlie Oregistrerad 2002-07-20 14:13
 

han som sjunger, vad han nu heter, har en röst som är gnälligare och jobbigare än självaste j. mascis.

värsta sortens självömkan. usch

k Oregistrerad 2002-07-20 14:23
 

letting off the happiness e inte sjukt bra…..det är däremot fevers and mirrors…

gustaf Oregistrerad 2002-07-20 20:28
 

conors röst är underbar

tordbjörn Oregistrerad 2002-07-23 13:25
 

Letting Off The Happiness är extremt underskattad…

Niklas Oregistrerad 2002-07-23 13:54
 

äh, hon på n är ju alltid ute o cyklar. men förutom det så är nöjesguiden utan tvekan sveriges bästa tidning. en samling jävligt dryga o elitistiska typer som står för det. skönt.

gällande bright eyes så…herregud. jag dör. eg väldigt jobbigt med så knäckande musik.

cilla Oregistrerad 2002-08-11 15:51
 

Var kan man köpa skivan???!

Malin Oregistrerad 2003-09-02 17:02
 

”var kan man köpa skivan?”

hata korkade brudar Oregistrerad 2003-09-02 20:57
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig