Det måste vara fantastiskt skönt att vara en popstjärna från ett fallet legendariskt band. Att efter bandkarriären kunna göra och ge ut navelskådande och sökande musik utan att behöva sträva efter listettor och utsålda fotbollsarenor. För sin egen del. Soloplattorna av sådana hjältar som Ian Brown (eller även av Bernard Butler eller Richard Ashcroft) tenderar […][...]

Den här skivan är så förbannat bra från början till slut att jag nästan skiter på mej. Då skivan kom ut i januari 2000 så var jag ingen större HIM-fan. Men allt, inklusive mitt liv, ändrades i en handvändning i och med den här plattan. Före ”Razorblade Romance” har HIM släppt skivan ”Greatest Love Songs” […][...]

Undergroundhiphopen från södern, den abstrakta oberoende nya västkusten och Kool Keith, har alla något gemensamt – det är ofta något som man måste lära sig att tycka om. Personligen så har jag inte känt så speciellt mycket för Keith-projekt under de senaste åren – det har känts som om det har gått på tomgång, att […][...]

Det första spåret, ”Intro”, leder mig in i den, en mjuk gitarrmatta övergår i ”Brave Men Run (In My Family)” och dess aviga beats, efter en gitarrurladdning lägger sig kaoset, en plonkig bas skapar ett psykotiskt gung och Kim Gordon öppnar munnen: ”Seven days and seven nights I dreamt a sailors dream at sea Seven […][...]

När Billy Corgan efter storsuccén ”Siamese Dream” sade att nästa album skulle bli ett dubbelalbum kunde man nästan skaka på huvudet och tycka att han var galen. Det var det också många som gjorde. Albumet skulle bli det sista där Smashing Pumpkins gjorde gitarr-rock och Corgan tänkte avsluta den delen av gruppens karriär på ett […][...]

Tidaholm, vår, 90-tal. Jag föll en söndag. Det var året då Kalles Kaviar blev norskt, Mona Sahlins kontokortaffärer avslöjades och solvarvet då den första Beatles-skivan på 25 år släpptes. Men det var framför allt året då jag hörde ”Harvest”. Gårdagens läskeblaskgroggars kolysyra verkade ha förflyttat sig in i huvudet och brusade som Ume älv bakom […][...]

Redan efter några sekunder in på skivan visar Mando Diao vad allt handlar om. En melodiös gitarrslinga, ett ”yeah yeah yeah”-skrik och en väldigt smutsig produktion. Det ska vara 60-tal. Det hörs och det känns. Inledande ”Sheepdog” är en melodiös rockstänkare som fastnar direkt. Gitarrslinga som repeteras om och om igen, två verser och refräng. […][...]

27 år efter det absoluta genombrottet med eminenta rockplattan ”Born To Run” är Springsteen fortfarande en man med en lite underlig nisch inom musikvärlden. Känslosvallande texter har ofta ackompanjerats av klassiska rockklichéer såsom skinnjackor, bombastiska produktioner och glödande gitarriff. Balansgången mellan macho och mjukis har stundtals varit förödande, pressen har oftast älskat honom, men publiken […][...]

Det fanns bara en vinylskiva i mina föräldrars tunna skivsamling som jag någonsin åtrådde: nämligen ”Johnny Cash at San Quentin”. Denna blåglänsande skiva stod ut rejält bredvid James Last och Ann-Sofie Hansson, men numera bor den som tur är i en av mina skivbackar. Den inhandlades någon gång i början av 1970-talet på Domus i […][...]

En karriärinriktad varelse skulle nog kalla Robert Pollards låtstrategi för slöseri. När man kan göra ordentliga, duktiga femminuterslåtar av dessa geniala refränger, varför avsluta varje låt efter 0.48 eller 1.22? För detta är inte killen som sitter och väljer låtar före skivsläpp. Inte som Dylan som bara släpper ifrån sig 50 % av sin låtskatt […][...]