Under en period i mitt liv var The Books det enda som ljöd. Tre veckor, dag in och natt ut. ”Thought For Food”, den första av två skivor, var när jag ser på det såhär i efterhand, skivan som i jämförelse fick mest utrymme. Det här är en sån skiva som alltid blir bäst av […][...]

Petter är här igen. Södermalms mesta. Förra gången klev han tillbaka på scenen med Tar det tillbaks. Slog lite snett underifrån. Det gör han inte den här gången. Istället står han där självsäkert störst, bäst och vackrast. Störst, bäst, vackrast och nybliven pappa. Att Ronin öppnar med Christian Falk-producerade dragspelsmarschen Kom kom kom är föga […][...]

Efter att jag tillsammans med Sveriges technoelit och ett ut till väggarna fullsatt och svettigt Sturecompagniet dansat till Richie Hawtin a.k.a Plastikman , så lägger sig förväntningarna högre än om jag fick ett par Red Bull-vingar. Som i Stockholm den 7 oktober 2002 och på ”Decks”, ”EFX&909″ samt ”DE9 closer to the edit” visar han […][...]

För alla som prenumererar på allt som släpps av Battle Axe har det dykt upp ett nytt namn att lägga till i samlingen: Chase Phoenix. Även om ”Cut to the Chase” är debuten i eget namn, är det inte alls omöjligt att du stött på Chase tidigare. Förmodligen på den klassiska samlingen ”Lyricist Lounge”. När […][...]

Det kanske är på gränsen till dumdristigt att be en socialdemokratisk politiker att skriva en gästrecension på första maj, dessutom samma dag som EU får tio nya medlemsstater. Risken för överlastade klyschor och politiska paroller får väl anses vara överhängande med de förutsättningarna. Så för att inte bli misstänkt för att smyga på er dolda […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Så landade den då, den hett efterlängtade uppföljaren till ”Death Alley”, som i mitt tycke är Zekes finaste stund. För att göra en historia kort så las kvartetten Zeke ner efter ”Death Alley” och återuppstod som en trio efter inte alltför lång tid i träda. Förra året bjöd de Örebro på en uppvisning och bevisade […][...]

Hur miserabelt livet än kan te sig och hur lågt du än kan sjunka kan du vara säker på en sak: Det är alltid bättre att skratta än att gråta! Monsters låtar handlar nästan genomgående om kraschade förhållanden och brustna hjärtan. Anders Wendin gråter i micken, brutna röster möter glada saxofoner och tromboner. Hela kalaset […][...]

När jag hörde ”Diabolis Interium”, min hittills enda bekantskap med ett av flaggskeppen av svensk black metal, Dark Funeral, var det första som slog mig att de aldrig skulle klara av att spela så snabbt live. Men när Matte Modin väl blir varm i kläderna piskas det på finfint och jag är verkligen imponerad. Sicket […][...]

Jag har länge försökt undvika den här skivan. Jag hoppades att den inte skulle släppas i Sverige. Nu gjorde den det, och jag råkade lyssna. Jag ska skriva den här texten, som en varning, och sen ska jag försöka glömma att ”For God and Country” finns. Jag ska glömma, för jag älskar Dolly Parton. Åh […][...]