För alla som prenumererar på allt som släpps av Battle Axe har det dykt upp ett nytt namn att lägga till i samlingen: Chase Phoenix. Även om ”Cut to the Chase” är debuten i eget namn, är det inte alls omöjligt att du stött på Chase tidigare. Förmodligen på den klassiska samlingen ”Lyricist Lounge”.

När så New York-sonen kastar sig ut på sina egna vingar är det bara naturligt att han väljer musik från hemmatrakterna. Klassiskt avskalad betonghiphop från det stora äpplet. Men Chase har inte valt att samarbeta med några av stadens mest välkända beats-snickare. Istället är det Blockhead, DJ JS-1 och Dub L som gett Chase den musikaliska plattformen (okej, det vore väl fel att säga att nämnda trio är helt okänd efter samarbeten med KRS-ONE, Kool G Rap och O.C., men ändå).

Det som istället fick mig intresserad av ”Cut to the Chase” var gästlistan: Aesop Rock, Jemini och C-Rayz Walz dyker upp på varsitt spår.

Helt okej förutsättningar, om vi säger så.

Även om ”Cut to the Chase” på många sätt är ett skolexempel på New York-inspirerad hiphop 2004 är den ingen showdown-battlande M.O.P-ångvält. Istället glider Chase rätt obehindrat i sin lowrider längs med Venice Beach med handen hängande utanför fönstret. Ja, om Venice Beach legat i östra New York. Det är alltså släpigt tillbakalutade och inte sällan rätt vemodiga rytmer som strömmar ur bilens bakluckesystem.

Så långt allt som det ska. Förutsättningar jag gillar. Tyvärr lever ”Cut to the Chase” inte upp till förutsättningarna.

Det är tillsammans med gästerna Chase och hans team kommer bäst till sin rätt. I ”Feel So…” förenas Jemini och Chase över ett beat byggt kring mjukstötigt bläckblås, sitarer och wacka-wacka-gitarr. Tunga ”Say Something” med tribal-trummor, sci-fi-gitarrer, Jean Michel Jarre-syntar och ett elpiano som plockat från valfri blaxplo-film blir arenan för ordboxandet mellan Chase och C-Rayz. När så Aesop kliver in på scenen förvandlas ”Cut to the Chase” för en stund till regnmörk och ödesmättad film noir i en hi-hat-stoppad version av John Barry.

Ni fattar. Riktigt bra.

Sedan finns det förstås även andra spår som funkar även när Chase bär upp dem själv. Som blytunga ”Thought Wrong”, ”Haunting” och tubaraggan ”Most People Know” (producerad av Dayliner och JER). Eller Double Trouble-samplande ”Tough Guy”. Men sedan finns det för många spår som är anonyma. Rentav tråkiga beats. Och ”In Crowd” och ”Sticky Pigs Feet” är faktiskt mest irriterande.

”Cut to the Chase” når inte ända fram, alltså. Tyvärr. Men med lite större producentvariation (jo, faktiskt, för en gångs skull) nästa gång har Chase Phoenix alla möjligheter att bli givet inslag i ryggsäckar världen över.