Samma lika eller helt nytt annorlunda? Frågorna var kanske fler än så när Organism 12 flyttade till Timbuktus bolag Juju. Jag funderade rätt mycket över vem som skulle bli beatleverantör. Skulle herr chef skicka honom raka vägen till Breakmecanix-fabrikens knorravdelning eller skulle han få fortsätta på det inslagna Masse- och DJ Large-spåret. Varken eller och […][...]

Layne Staley, mest känd som sångare och frontman för Alice in Chains, hittades för ganska precis två år sedan död på en soffa i sitt hem i Seattle. Staley, vars dödsorsak fastställdes vara en dödlig injektion av heroin och kokain, hade legat död i två veckor innan hans kropp slutligen upptäcktes av oroliga familjemedlemmar. Vid […][...]

Den politiska hiphopens svenska flaggskepp är tillbaka med sitt andra soloalbum. Ett album som den här gången tagit Promoe halvvägs över Jorden. Till Jamaica, närmare bestämt. Där har han odlat sin dreadlock-sida tillsammans med ett mindre gäng tunga namn. Ett äventyr som hade alla förutsättningar att bli hur bra som helst. Och jodå, visst har […][...]

Låt mig berätta en smärtsam historia om några vänner, sveket och den långa vägen tillbaka. På högstadiet hade jag ett underbart förhållande. Med fem arbetarkillar som spelade popmusik och kallade sig Kent. För en lång tid levde jag och Kent lyckliga och jag njöt av den alternativt rockiga självbetitlade skivdebuten (-95), den lite mer melankoliskt […][...]

Alla ord jag spontant vill skriva ner när jag ska beskriva The Bronx är sådana som inte lämpar sig i tryck. Det är Kapten Haddocks alla mustiga fortsättningar på anfäkta & anamma. Fast brutalare och mindre välformulerade. Det här är primal rock'n'roll med en fot tungt fast i den cementfyllda hardcore-burken. Stompigt och hårt. Direkt […][...]

…vi bildade ett band! Och fem minuter efter att vi hade bestämt oss för att göra det hade vi skrivit vår första låt. Den handlar om att vi just har bildat ett band. Vi skriver egna låtar. Lite gammal hederlig DIY. Ett gäng britter som låter som om de växt upp på The Clash och […][...]

Helloweens senaste album ”Rabbit don’t come easy” fick visserligen hyfsade recensioner, men det var ändå länge sen de var ett band i powermetallens elitserie. Blind Guardian har jag aldrig lyckats smälta och Stratovarius framtid är ohyggligt osäker efter att bandets gitarrist Timo Tolkki strulat till en guldkantad tillvaro. Kalla det gärna finsk doping och degradering! […][...]

Europe har återförenats. På riktigt. Och i väntan på en helt ny skiva släpps nu en samling med tillhörande DVD för att marknaden ska kännas av. Frågan är bara vem som förväntas köpa detta? Europe har ju samlat sig tidigare. De mest lojala fansen har redan köpt en Europe-samling. (Men, rykten gör gällande att kön […][...]

Sedan min förra gästrecension har jag lärt mig en del saker. Framförallt att sju hela stycken om hur jag upptäckte bandet jag recenserar kanske inte alltid utgör intressant läsning. Jag har även insett svårigheterna med att i en recension hålla mig till en enskild skiva och inte glida över och börja skriva om bandet i […][...]

Handryggen färgas svart när svetten torkas ur pannan. Ölen dricks direkt ur de immiga flaskorna. Ingen orkar ens tänka tanken att lämna den soldränkta verandan. De två männen med gitarrer leker fram en melankolisk låt om saknad. Den snart urdruckna glasflaskan pressar fram blå toner ur de vibrerande strängarna. Framåt kvällen när temperaturen endast tar […][...]