Jag har länge försökt undvika den här skivan. Jag hoppades att den inte skulle släppas i Sverige. Nu gjorde den det, och jag råkade lyssna. Jag ska skriva den här texten, som en varning, och sen ska jag försöka glömma att ”For God and Country” finns.

Jag ska glömma, för jag älskar Dolly Parton. Åh Dolly, min vän i nöden. Klichén att sjunga som en ängel är aldrig lika sann som när den används om henne. Och jag tycker om det amerikanska hos Dolly. Både bluegrassrötterna och det smaklösa, kommersiella. Paljetterna, perukerna och de extrema kurvorna. Att hon har en egen nöjespark som heter Dollywood.

Ändå förstod jag ju att den här skivan var dålig, även om jag kanske inte anade exakt hur vedervärdig den var. Om jag inte haft någon relation till Dolly så hade jag bara struntat i den.

Men. Jag har en bild på henne på väggen i hallen. Jag försvarar henne alltid mot folk som inte kan se längre än till de där brösten. Jag blev för nyfiken. Jag lyssnade.

Skivan innehåller både traditionella och nyskrivna patriotiska och kristna sånger. Dolly pratar mellan låtarna. Det handlar mycket om Irak. Inget fel så långt, men jag ska försöka berätta om vilket kräkmedel den är.

Dolly börjar med att tala om ”all the wonderful talented people” som jobbat med skivan. Glöm det. Du kan från och med nu inte lita på ett ord från hennes mun. Ackompanjemanget är sliskigt och ihåligt och fult och känslofattigt. Hon säger att skivan är ”inspired”.

Hade jag stått ut med det politiska och moraliska budskapet om produktionen varit i klass med de fina Sugar Hill-skivorna? Jag vet inte. Nu är det i alla fall outhärdligt. Text, produktion och framförande samverkar på ett vämjeligt sätt.

Michael Moore har påpekat det sjuka i att säga ”God bless America”. Som om USA skulle vara mer värdigt Guds kärlek än något annat land. ”For God and Country” är en enda 18 låtar lång gestaltning av uttrycket. En låt heter just ”God Bless America”, en annan heter ”Go to Hell”. Vem som ska till Helvetet är skrämmande oklart. Eftersom vi redan har konstaterat att USA är särskilt välsignat så antar jag att det är resten av världen som uppmanas dra dit pepparn växer. I sitt sammanhang blir den falska gospelstämningen i låten bara olustig.

”Go to Hell” följs av en låt, ”Ballad of the Green Beret”, som hyllar stridspiloterna i Special Forces. Som om det inte vore nog drar hon sen in barnen i det hela. Barn förstår ofta inte krig, säger Dolly. Nej just det, vilken tur. Men ändå tycker hon att de ska vara ”brave little soldiers” när deras pappor är i Irak och räddar Amerika. Och, naturligtvis: barnkören är på plats.

Jag har inga problem med att Dolly Parton gör en dålig skiva. En väldigt stor del av allt hon spelat in i sitt liv är ju faktiskt inte särskilt kul, men det som är bra är så underbart så det väger upp. Jag skulle också kunna bortse från att hon stödde Bush eller sjöng en och annan ”When Johnny Comes Marching Home” ibland. Hon lever faktiskt i en helt annan politisk kontext än jag, det måste man komma ihåg. Och jag lyssnar ju på till exempel R Kelly, trots pedofilanklagelser, sexistiska texter och nationalistiska videos.

Men det här. Det är för mycket. Hur kan jag se upp till någon som lovsjunger CIA och Delta Force till ljudet av smäktande plaststråkar och blåssektion på burk?

Jag hade en bra plan. Behåll fotot på hallväggen och bara ignorera ”For God and Country”. Jag följde inte planen, och nu är jag förvirrad. Nu är det upp till Dolly. Snälla Dolly Parton, ta ett varv till bland molnen och kom ner igen med en sån där vacker sång som bara du kan skriva och sjung den som jag vet att du kan. Så jag kan älska dig igen.