Så landade den då, den hett efterlängtade uppföljaren till ”Death Alley”, som i mitt tycke är Zekes finaste stund.

För att göra en historia kort så las kvartetten Zeke ner efter ”Death Alley” och återuppstod som en trio efter inte alltför lång tid i träda. Förra året bjöd de Örebro på en uppvisning och bevisade att de minsann inte har legat av sig med en synnerligen explosiv spelning, för övrigt den enda i Sverige. Trummande Donny Paycheck upplyste då undertecknad om att en ny platta var att vänta under våren samt ett återbesök i början av juni också var på tapeten. Givetvis började tankarna och förväntningarna arbeta för fullt och förhoppningarna om en Hultsfredsspelning besannades lyckligtvis. Det kommer att bli drag i Teaterladan!

Nu är det ju inte Zeke live som ska avhandlas, utan nya Relapsegiven ”'Til the Livin' End” som funnits tillgänglig i butik sedan i måndags.

Den som förväntar sig rappa tvåtaktsattacker kryddade med gitarrsolon a la det glada 1980-talet, fast i 220 blås bör tänka om lite. Det fick i alla fall jag göra.

Zeke 2004 har till största delen övergett tvåtakten, det är d-takt som gäller till största delen. Även de ”lugnare” partierna med doft av stoner och 70-talsrock, troligen en effekt av sidoprojektet Camarosmith, tar större plats. Den rena ljudbilden från ”Death Alley” är också borta till förmån för en dovare produktion som det tog mig en stund att bli kompis med.

Nu ska vi ändå inte överdriva och skrämma folk i onödan. Det är mycket som är sig likt i lägret också. Skivans femton låtar klockar in på strax över 30 minuter. Vad annars. Det är mycket ”riding on the highway through the night” fortfarande. Så klart. Och intensiteten är det heller inget fel på, däremot känns allting lite mer kontrollerat och inte lika galet. Mer rock än punk.

Första fyra låtarna är helt klart bäst, med toppen i ”On Through the Night”. Sedan dras tempot ner i ungefär lika många låtar innan de dyker upp med plattan i botten igen runt ”Never Goin' Home”, ”The Hammer” och ”Roller”. Blind Marky Felchtone skriker på sedvanligt galet manér och de flinka gitarrsolona duggar tätt. ”As it is, as it was”, för att citera titeln på en Candlemass-samling.

Ändå kan jag inte känna mig så upprymd som jag skulle vilja av ”'Til the Livin' End”. Jag får inte de där riktiga kickarna. Troligen har jag förstora krav på dem, det känns ”bara” som om de gör vad jag förväntar mig att de ska göra. Sin jävla uppgift. Det är på intet sätt dåligt, men inte direkt världsfenomenalt heller.

Ena stunden går jag igång, medan jag en stund senare kan tycka att de går på rutin. Det är bara att konstatera att Zeke håller en väldigt hög standard, men tyvärr inte lyfter riktigt.