När jag hörde ”Diabolis Interium”, min hittills enda bekantskap med ett av flaggskeppen av svensk black metal, Dark Funeral, var det första som slog mig att de aldrig skulle klara av att spela så snabbt live. Men när Matte Modin väl blir varm i kläderna piskas det på finfint och jag är verkligen imponerad. Sicket rens!

Det verkar ligga i tiden med livealbum bland black metal banden; för ett tag sen damp det ner en smått fantastisk Marduk-DVD. Svensk black metal lever och frodas, det är helt klart, och när man hör dessa liveupptagningar är det synd att de inte spelar oftare i Sverige.

Låtlistan på ”De Profundis Clamanti ad te Domine” täcker samtliga utgåvor bandet har gett sig på, något som tilltalar mig som inte är så värst bekant med bandet, en sorts ”best of” att utgå från och jag blir verkligen inte besviken på det jag hör måste jag säga. Både ljud- och låtkvalitén är hög. Möjligen kunde man önska lite mer publikljud, det som hörs vittnar om riktigt bra gensvar från publiken; de sjunger och stojar på ett förvånansvärt klämkäckt sätt. Nu finns det bara mellan låtarna och när Emperor Magus Caligula får igång publiken genom att leda dem igenom svårigheter som ”hey, hey, hey, hey”, men det kanske snarare hade stört mer än skapat atmosfär. Och i ärlighetens namn gör man ändå inte så mycket ljud av sig överhuvudtaget när man headbangar till black metal i 220 blås.

De enda sakerna som stör mig med skivan är egentligen bara Emperor Magus Caligulas mellansnack och det bootlegdoftande omslaget. Ibland är mellansnacken lite tafatta och tanken att mannen är berusad slår mig faktiskt. Dessutom verkar det inte ha gått att få tag på en vettig livebild till omslaget, och kanske hade något snyggt med loggan varit att föredra istället. Nu påminner det mig mer om en åttaårig prao som lekt lite väl mycket i Photoshop. Fast visst är det coolt att ett black metal-band från Sverige drar så mycket folk i Chile, och det kanske är det som är syftet.

Nu ska vi dock inte hänga upp oss på det, det som må framstå som en ful ankunge är även i det här fallet en vacker svan egentligen och bara att höra galna sydamerikaner skandera ”Dark Funeral” på unisont bruten engelska är en upplevelse!