Wallace & Gromit. Det är av någon anledning det första jag rafsar ner i blocket när James Yuill kliver upp på scen. Om det beror på att hjärnan håller på att koka bort i eftermiddagshettan ska jag låta vara osagt men det är något med hans timida framtoning, lätt torra ironiska kommentarer och genombrittiska artighet […][...]

Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på Arvikafestivalen i år. Arrangörerna har jobbat hårt för att undvika känslan av Depeche Mode-konsert med massor av förband. Och visst imponerar bokningarna på de stora scenerna med namn som Nine Inch Nails, Röyksopp, Fever Ray, Korn, Fleet Foxes och Santigold. En på många sätt imponerande lista. Ändå […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var […][...]

Bullet levererar. Foto: David Scherman, Rockfoto.nu Att Bullet skulle bli torsdagens bästa konsert var nog allt en högoddsare. Förvisso var det inte så mycket annat att hänga i granen den första dagen, men det lilla jag har hört av Bullets heavy metal har fått mig att rynka på näsan. Men live är Bullet en minst […][...]

Frida Hyvönen inleder fredagens program i Apollo-tältet i en svart nylondräkt med gigantiska guldarrangemang som växer ut från kroppen. Publiken – sömnig, bakfull och toksvettig efter promenaden från campingen – lyckas inte riktigt fylla tältet men Hyvönen är mer än nöjd. Främst måste hon vara väldigt, väldigt varmt i den fantastiska kreationen. Bandet, Linnéa Olsson […][...]

Första intrycket av Arvikafestivalen 2009 är lite att festivalen växt ur skorna, och dessutom drabbats av lätt hybris på köpet. Långa omvägar, omöjligt att få tag i vatten, omöjligt att duscha, allmänt krångliga arrangemang. Men visst, man lär sig. Området har till detta år utvidgats, Vintergatan har flyttats så långt bakåt som det bara gick […][...]

Det är ett upplägg som egentligen inte borde fungera. Två norrmän bakom sina maskiner en basist och ett par gästsångerskor. Det är allt. Inga projektioner, filmer eller ens någon särskilt imponerande ljusshow. Men när duon är Torbjörn Bruntland och Svein Berge och gästerna har namn som Robyn och Karin Dreijer behövs det inte. För även […][...]

Santigold ställer sig på den näst största scenen i Arvika flera timmar för tidigt för sitt och hennes musiks bästa. Stämningen är som väntat lite avslagen och även om publiktillströmningen är bättre än jag väntat så är det långtifrån fullsatt. Hon börjar med några av sina fjösigare låtar som drar mer åt poprock än klubb […][...]

Med en pervest tryckande hetta är The Sounds första bandet ut på Vintergatan. Vid en första anblick är publiken inte särskilt stor, men räknar man med skaran som står och trycker långt till vänster där det i alla fall finns en antydan till skugga, samt det proppfulla ölområdet där folk svalkar sig med en kall, […][...]

På grund av andra åtaganden såsom dagtidsjobb och mobilt bredbandhaveri publiceras mina texter om årets West Coast Riot lite senare än det var tänkt. Det kan bara beklagas. En bra festival var det i alla fall. En mindre krönika om den följer nedan: Såhär retrospektivt kan man fastslå ett par saker gällande WCR. Dels genidraget […][...]