När det var ungefär en kvart kvar tills det att Arvikafestivalen skulle fylla sin synthkvot för evigt var det fortfarande relativt lugnt framför Vintergatan. Skymningen är på väg att lägga sig, och stämningen är förväntansfull, men avslappnad. Inget knuffande och ingen hets. Än så länge. Det märks att det hela går på schema. Någon minut […][...]

Om Arvika har något som kan kallas för husband är det Alice in Videoland. Så pass att bandets backdrop och festivalens logga numera är snarlika, med sina spretiga a och v, som kollegan Mats påpassligt poängterar. Ändå tycker jag att Arvikafestivalen alltid hanterar Alice in Videoland ganska styvmoderligt. För även om Alice in Videoland har […][...]

Istället för resumé; det var så här jag twittrade gårdagens konsertbesök. bob hund Det är en präktig mustasch han har Jonas Jonasson. bob hund i mitt hjärta. bob hund på Vintergatan i Arvika. http://yfrog.com/0x1wtj Nu är det väl revolution på gång? Herrejisses vad jag saknat bob hund. ”Jag är trött på melodier. Melodier är överskattat.” […][...]

Klockan är tidigt. Alldeles för tidigt både för Poni Hoax och för publiken. Fransmännen känns måttligt engagerade och när en orgel går sönder redan efter fem låtar ger de nästan synbart upp. Efter en stunds mekande funkar alla klaviatur återigen som de ska, och konserten startar mer eller mindre från noll. Till skillnad från på […][...]

Arvikafestivalens tämligen bedrövliga metaluppställning i år, som verkar ha burit ledordet progressiv när bokningarna gjordes, kröntes åtminstone av Burst. Kristinehamnssönerna får dessutom anses aningen mer direkta än exempelvis The Mars Volta och lämpar sig bättre på en festivalscen än vad Opeth gör. Sångaren Linus Jägerskog är på riktigt bra humör på spelningen, som i princip […][...]

Jag fick aldrig, eller tog aldrig, chansen att se bob hund live när de gjorde en omstart förra sommaren. Jag minns inte hur nära jag var, men borde ha ansträngt mig mer. För när bob hund som enda band vid sidan av huvudnumret spelar på Arvikafestivalens största scen gör de en efterlängtad återkomst i mitt […][...]

Wallace & Gromit. Det är av någon anledning det första jag rafsar ner i blocket när James Yuill kliver upp på scen. Om det beror på att hjärnan håller på att koka bort i eftermiddagshettan ska jag låta vara osagt men det är något med hans timida framtoning, lätt torra ironiska kommentarer och genombrittiska artighet […][...]

Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på Arvikafestivalen i år. Arrangörerna har jobbat hårt för att undvika känslan av Depeche Mode-konsert med massor av förband. Och visst imponerar bokningarna på de stora scenerna med namn som Nine Inch Nails, Röyksopp, Fever Ray, Korn, Fleet Foxes och Santigold. En på många sätt imponerande lista. Ändå […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var […][...]

Bullet levererar. Foto: David Scherman, Rockfoto.nu Att Bullet skulle bli torsdagens bästa konsert var nog allt en högoddsare. Förvisso var det inte så mycket annat att hänga i granen den första dagen, men det lilla jag har hört av Bullets heavy metal har fått mig att rynka på näsan. Men live är Bullet en minst […][...]