Förhandssnacket gjorde gällande att bandet tuffat till sig ytterligare på nya given Magic recoveries och av det lilla jag hade hört innan festivalen kan jag bara instämma. Redan i gigets öppningsspår rasade bandet ut på scen fullkomligt övertygade att kunna rasera Teater och jag går igång på det. Totalt.

Förra skivan First aid kit, som innebar ett smärre genombrott för bandet, hade sina guldkorn där de snyggt blandade elektroniska inslag med högklassiga breakdowns och rens. Detta har nu förfinats och resultatet är bländande. Bad luck charm, första singeln ut från nya skivan, dyker upp redan som andra låt och de fortsätter efter den med hitlåten We might fall apart som genererar stor allsång och sen fortsätter kvartetten på samma inslgna hardcorespår.

Att paralleller lätt kan dras till Refused och mästerverket The shape of punk to come är i sig ett litet minus, men å andra sidan så finns det sämre band och skivor att influeras av. Dessa Helsingforskillar gör det dessutom med en sådan finess att det kan bortses från.

Men det är ändå en speltid som aldrig har passat mig. 01.30 på lördagen, med tre dagars festival i ryggen, är inget optimalt läge och det är det jag känner när vi knallar bortåt Atlantis på lördagnatten för att se festivalens sista spelning för egen del.

Ljudet är, som alltid kan man nästan säga, rätt så dåligt på Atlantis. Inte Arch Enemy-dåligt, men defintivt inte bra. Basen sprakar återigen konstigt och det känns smått märkligt att kunna föra en diskussion i normal samtalston framför scenen på en metalspelning. Men ljudnivån är väl snarare Socialstyrelsen än ljudteknikerns fel…

The Haunted är skönt avslappnade, och Peter Dolving bjuder på sig själv på ett närmast stå upp-aktigt manér. Klart underhållande. Men det är så klart när de låter instrumenten tala som det är på allvar och tyvärr lyfter konserten inte riktigt under den halvtimma som jag mäktar med att vara kvar. Huruvida Dolving skojade eller inte när han kallade den relativt fåhövdade publiken för trött vet jag inte, men The Haunted fick inte särskilt mycket drivkraft därifrån inbillar jag mig.

Bandet rev av feta låtar på rad, och att få höra en personlig favorit som In Vein så tidigt på konserten som den dyker upp var en välkommen bonus, men på det stora hela dunkar The Haunted huvudet i väggen. Och då spelar det ingen roll hur stort imperativ riffmästare Jensen framstår som.

Alison Robertson och Brett Anderson.
Foto: Magnus Pettersson, Rockfoto.nu

Trots att The Donnas hade den goda smaken att invänta att fotbollsmatchen skulle ta slut var jag en aning sen till spelningen. På håll hörde jag hur introt från senaste skivan Bitchin’ drog i gång konserten, men kunde dock konstatera att det inte handlade om särskilt mycket jag skulle missa. Mycket riktigt var fotograferna kvar i fotodiket när vi väl kom fram, vilket innebar att bandet inte hade avverkat tre låtar ännu.

Senast jag såg The Donnas var på Sticky Fingers i höstas och då var de riktigt bra, men sången höll inte ända fram. Mönstret upprepade sig i går.

Alison Robertson glänste med sitt gedigna gitarrspel, som verkligen tillfört bandet en ny dimension, och Torry Castellanos pigga trumlir förgyllde. Men Brett Andersons röst håller inte. Inledningsvis är hon med, men när konserten har hållit på en stund börjar det svikta.

Men ovanstående verkar inte påverka publiken märkbart, som även om den minskar efter hand, ivrigt hejar på bandet. The Donnas är populära på våra breddgrader och Sverige verkar populärt hos The Donnas. Kanske är det därför Brett Anderson drar ut på mellansnacken så länge, något som verkligen tar ner tempot i konserten och dessutom gör att det drar ut på tiden.

När 45 minuter passerat är jag ganska nöjd, men trots att jag har hört så väl Fall Behind Me och Like an Animal, saknar jag likt förra spelningen Get Skintight, som inte dyker upp under sista kvarten heller.

I ett uttalande säger bandet att de är kolossalt besvikna och att de blivit tvunga att ställa in efter läkares instruktioner, men på grund av sjukdom hos huvudgitarristen Brad Delson. Bandet säger att de hoppas kunna återgälda de svenska fansen inom kort, vad det innebär för festivalen är svårare att säga. Kanske räddar det deras ekonomi?

Unga tjejduon First Aid Kit inledde lördagen på Stora Dans. Deras lugna pop passar bra in på en ganska sömnig eftermiddag och rösterna är verkligen bra. De ger ett väldigt blygsamt intryck, klassar sin egen debutskiva som ”ganska bra”, och kanske påverkar det till att jag inte riktigt fastnar. Det händer lite för lite helt enkelt, ungefär av samma anledning som jag struntar i att se Ane Brun.

Den samlade pressen tog sedan emot Robyn på backstage. Robyn hade som enda artist, mig veterligen, aviserat en presskonferens. Är ärligt talat föga intresserad av Robyn, men det verkade inte gälla för resten av pressen på plats, som slöt upp på presskonferensen.

Vad de däremot ska ha en eloge för är sättet de levererar på. Nästan koreografisk scennärvaro gitarristerna emellan gör giget lite lättare att ta sig igenom och den unga publiken sväljer det. Hook, line and sinker så att säga.

Svenska band som spelar denna sortens rock är det inte gott om och ska de slå sig in på amerikanska marknaden, något de nog måste göra för att överleva, är det tvunget att hitta ett eget sound. Och herregud, de är fortfarande unga, det finns tid till det också. Jag lånar gärna ett öra till dem i framtiden, men då måste något drastiskt hända. Det här håller inte.

Ett stort plus är nya öltältet ute på udden kallat Paradiset. Sköna soffor, bardj:s, billig öl (20 kronor ölen!) och jag, Lundström, Håkan Thörn och Dan Andersson från Musikbyrån enades att om det är, bortsett från backstage, skönaste hänget på årets festival.

The Only Ones, bandet som i särklass har högst medelålder av alla band på festivalen, bjöd på trött rock inför en relativt stor publik på Teater. Att ljudet strulade kraftigt gjorde inte åldersmännen mer välvilligt inställda. Det tog sig mot slutet men då hade många tröttnat och det blev glest mellan raderna.

Årets besvikelse: att jag lyckades missa Jaguar Love i torsdag. Lundström ögnade genom programbladet igår och påminde mig. Det ska erkännas att jag inte hört bandet men med folk från The Blood Brothers och Pretty Girls Make Graves så borgar det för stor musik. Anna Storåkers från Debaser strödde salt i såren genom att hävda att hade jag bara kollat med hennes festivalschema för torsdagen så hade missen aldrig inträffat. Tack för den. Surt sa räven.

Fotbollspeppen inleddes redan igår inför kvällens begivenhet tillsammans med ovan nämnda Musikbyrån-folk och det bestämdes att vi ser matchen i huset de kamperar i under festivalen. Avi från It’s A Trap! hade föga förståelse för att jag missar Firefox AK för ett idrottsevenemang, men det är sanningen. Jag hade givetvis gått och sett giget i annat fall, jag gillar hennes kalla technopop, och sänder här ett förlåt till Andrea Kellerman. Hoppas hon har förståelse.

Hittade också till Paradiset, som måste vara det bästa öltältet i Hultsfreds historia. Inte nog med att ölen är billigare där, placeringen ute på udden och det faktum att de har grymma bar-DJ:s samt soffor och kuddar att sitta på ramar in det hela perfekt.

Festivalens mest hängivna: Gustav från Billie the Vision & the Dancers berättade att hela bandet missade Rage Against the Machine i torsdags på grund av att de repade då!

Då fredagen slutligen blev måttligt sen, efter att Witchcraft klivit av scenen spelades det rockabilly i backstagebaren, har lördagen knappt kommit i gång ännu. Planen är att kasta ett öga på First Aid Kit, efter Marias hyllning, samt fortsätta med Herbrightskies, se fotbollen tillsammans med Håkan och Dan från Musikbyrån, hinna till The Donnas, släntra förbi Those Dancing Days, möjligen Lykke Li samt invänta The Haunted, som jag förväntar mig blir smått majestätiskt. Min metalnerv fick vad den behövde i går på Arch Enemy, som hade begåvats med det sämsta ljud jag har hört någonsin tror jag. Synd på en riktigt bra spelning.

På skiva kan man nästan känna dödsryckningarna i musikkroppen, så intensivt melankolisk är Ville Valos emfasfulla röst och ljudbild. I juninatten på Hultsfreds största scen är gitarrljudet burkigt och elektroniskt, som i någon slags pinsam midi-version, och de plastiga syntarna äter upp hela ljudbilden. Jag blir nästan generad över hur konstgjort och nästan cover-dåligt musiken stundvis låter.

Valo har nyligen lyckats avbruta ett mångårigt alkoholmissbruk, något som säkert är bra för hans privata mående, men inte för hans inlevelse; stundvis är hans publikkontakt så liten att man knappt noterar att det är han som är frontman.

Mitt i Join me upphör han att sjunga och börjar röka i stället. Engagemanget är med andra ord långt i från på topp. I övrigt är nämnda låt tillsammans med mästerverket Wings of a butterfly de utan tvekan starkaste spåren under den här konserten. Där känner jag i alla fall något av den mäktiga och riffanstrukna melankoli som blivit HIMs signum.

Låtarna plockades från de två senaste albumen, strålande för min del då jag inte har hört debuten. Samtliga av mina favoritlåtar betades av, Chylde of Fire och Hey Doctor satt absolut allra bäst.

Bandet verkade ha tagit sig en pilsner inför spelningen, eller så är de bara naturligt avslappnade och sköna, men Mange Pelander verkade hur som helst stortrivas och bjöd på sig själv.

Jag borde blivit less på att de spelade Leva. November-hyllning eller inte, att sjunga på svenska passar inte mig. Men i natt fyllde den absolut sin funktion, då undertecknad fick tillfälle att svänga förbi toaletten. En närapå klockren spelning, och att de gick på halv två var snarare väldigt passande än för sent.

Foto: Johanna Wallin/ROCKFOTO

Billie The Vision & The Dancers förnekar sig inte. Med deras kabaréndie sätter de Teater i brand och den månghövdade publiken stämmer in i varje textrad om Pablo och Lily. Lars Lindqvists svengelska ord är gedigna, tilltalande och tillsammans med smittande refränger i i stort sett varje låt utgör de en massiv kraft svår att värja sig mot. Redan i lo-fidoftande The Beautiful & Fabulous, där Lars, Gustav Kronkvist och John Dunsö redan då utgjorde stommen, kunde man urskilja en påtaglig melodikänsla och detta påföljande band finslipar den känslan.

Med trombon, congas, fiol och den klassiska rocksättningen ger de publiken odödliga poppärlor och i Summercat sjunger publiken med så kraftigt att bandet borde vara stolt över sina åhörare. Det märks att bandet turnerat oavbrutet senaste tiden för samspelt är bara förnamnet. De låter alla i bandet ta lika mycket plats och interagerar med publiken föredömligt. Ja, rentav publikfriande!

Senaste plattan, I used to wander these streets, inspelad i Tambourine Studio med Tore Johansson visar också den upp ett band som utvecklats. För där tidigare skivor tenderat att vara något underpresterande hittar Malmöbandet ”sitt” sound. Borta är till och med den sparsmakade rytmsektionen och har ersatts med ett trumset, något jag efterlyst i bandets ljudbild länge.

Arch Enemy gör förmodligen ingen i den högst varierande publiken besviken.

Intensiv, blodstinn metalldöds med blixtrande stroboskopeffekter skapar ett eklektiskt och ganska kontrastfyllt framträdande. Mäktigheten och publikkontakten är väl inget att klaga på, men jag kan sakna detaljerna. Det är en röjig konsert, men jag har svårt att fokusera på de där godbitarna som brukar göra sådana här konserter värda att se. De briljanta gitarrlicksen och stämsolona får inget direkt utrymme i scenschowens blixtrande helhet. Chris Amotts bandåtervändande gör framträdandet intressantare, naturligtvis.

Bakom det sinnesjukt mörkmullrande hårda finns råa melodier som tar tag. Angela Gossows djävlulska growlande blir aningen bortmixat, men är annars vasst som vanligt. Jag gillar tältsituationen som skapar en mer koncentrerad, tät inomhuskänsla.

Black Lips på Atlantis.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Man måste nästan älska en sjungande trummis. Och det har Black Lips.

Den amerikanska indierockkvartetten intog Atlantis, men kändes en aning malplacerade. Tältet svalde dem närapå och en spelning på Teater hade nog passat såväl bandet som deras musik bättre. Definitivt publikmängden.

Men bandet kändes hemtama trots den stora scenen och med så många olika ansikten bandet kan visa upp så behövdes den. Spelningen börjar med att gitarristen slår ner mikrofonstativet. De olika medlemmarna far sedan runt på scen i olika upptåg och man vet inte riktigt vad som skall hända.

Men bäst är trummisen. Med sitt yviga trumspel och det faktum att han sjunger gör honom till uppträdandets mittpunkt. Med rätta.

Här och där drar de på en rockdänga med grymt smittande gung och det är då det blir som bäst. De skruvade missljuden, som ändå är förvånansvärt nedtonade, är inte lika tilltalande. Men mixen däremellan fungerar definitivt. Ett trevlig upptäckt, onekligen.

Första natten framled jag under livshotande tillstånd. Troglodytfjortisar med sjuklig besatthet i gamla Markoolio-EM-låtar terroriserade med skoningslös illvilja de sömnbenägna. När de inte kunde sjunga med i de utvecklingsstört simpla låttexterna, som för övrigt alltid består av samma fem bollrelaterade ord, så hittade de på egna, skrattretande förslag. Jag fann för en stund mycket nöje i att jämföra campet med ett slags koncentrationsläger. Vid ingången satt
någon slags övervakare i höga torn, och en självutnämnd lägerofficer ropade ständigt ut lägesrapporter ur megafon. När det började regna, kom ett bestämt ”Det regnar!” ur mistluren.

Jag funderade ett slag på det märkliga i att människor faktiskt verkar vara kapabla att sova en timma per dygn så fort de anländer till ett festivalområde, men förvirringen ersattes snart av mordiskt hat mot den eurotechnoälskande pöbel som nekade mig en enda timmes genomförd sömn. Den togs sedermera igen med öronproppar under eftermiddagen, innan alkoholintaget fortgick och primitiva läten som uttryckte längtan efter konserternas dionysiska hängivning utstöttes.

När man lystrade till samtalsämnena på campet baserades de i åtta fall av tio av exkrementrelaterade ämnen; när jag var på väg till mobilladdningshuset hörde jag två unga herrar diskutera bajs i över femton minuter. Musiken är utan tvekan den högsta formen av utövad kultur som infinner sig på området under dessa dagar.

En rejäl dos hardcore var vad jag sökte när jag gick till Stora Dans och The Process spelning. Förhandssnack om Converge och Tragedy hade gjort mig rejält laddad.

Men vad jag fick var mer Refusedorienterad hardcore, som åtminstone med punkmått kan sägas vara smått progressiv. Inget ont i det i sig, men jag tyckte aldrig att bandet gick på knock riktigt och The Process fick inte mer än en kvart innan mitt intresse falnade och färden gick till Hästpojkens spelning.

Det finns en hel del människor i min närhet som blir oerhört provocerade av Hästpojken. Vanligen sådana personer som har en ganska definierad musiksmak. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför. Hästpojken är ju så otroligt harmlösa, varför orkar man ens lägga energin på att avsky dem?

Personligen är Hästpojken inga favoriter, men heller inget jag tycker illa om. För mig är de ett tämligen ordinärt popband. Göteborgskopplingen hörs tydligt, men också en punkig ådra som kan härledas bak till band som Ebba Grön.

Troligen handlar väl avskyn i grund och botten om att de är väldigt populära för stunden. Den populariteten märktes dock knappt vid Atlantisscenen på Hultsfred. Tältet var uppseendeväckande tomt med bara tio minuter kvar till spelningen. Visserligen fylldes det snabbt på, men det där riktiga trycket som jag hade förväntat mig uppstod aldrig. Kanske berodde det på att bandet själva var tämligen avslagna och fick dras med tekniska problem, eller på det faktum att de verkar spela i varenda hörn av vårt avlånga land den här sommaren.

Bandets studsiga och skeva pop lyckades aldrig få i gång mig, men det blev väldigt uppenbart att det är tempo som bandet behöver. När tempot dalade blev stämningen snabbt sömnig.

Responsen var såklart bäst under Shane MacGowan, som var den sista låten jag hörde under den dryga kvarten jag var där, innan jag lämnade för att se briljanta Raised Fist. Fram till dess hade det i princip varit en transportsträcka, men nu lämnade jag nöjd. Jag fick vad jag ville ha i och med Shane MacGowan.

Alle låter lika förbannad som han alltid gjort, helgrymma Matte Modin från Dark Funeral spelar blastbeats med en sådan pondus att man blir mörkrädd. Att bandet också har en låtskatt att plocka från gör att detta blir en väldigt angenäm upplevelse. De plockar bl.a. fram gamla örhänget Pretext och favoriten Get this right!. Att giget skulle bli bra visste jag redan innan mot bakgrunden att det här var sjunde gången jag såg kvintetten från Norrbotten. Det intressanta här låg i hur de skulle klara storleken Pampas innebär. Inga problem hävdar jag.

Som vanligt när det gäller Pampas ligger ljudet inte i min smak inledningsvis. Ljudet studsar och är alldeles för lågt vilket i sin tur ligger bandet till last. Detta rättas snabbt till och med facit i hand är helhetsintrycket väl godkänt. Att det inte är toppbetyg beror till viss del på ljudet, till viss del på att det inte är helt mindblowing. Jag antar att jag är för luttrad och gammal i gemet. Jag är dock helt övertygad att Raised Fist fick en hel del nya fans idag. Kanske de som startade en stor circle pit mellan två låtar! Herregud, jag säger som Alle: jag har inte sett en circle pit på tio år. Det i sig är bra betyg till bandet.

Unga Shiloh från Göteborg gick upp på Stora Dans på den lite otacksamma tiden 18:00. Otacksam för att den krockade med Babyshambles på Hawaii. Jag och Avi Roig från It’s A Trap! delade publikutrymmet med uppskattningsvis 20 personer! Bandets atmosfäriska rock har tydliga drag av Mew och Kent och gjorde ändå det bästa av situationen och rodde hem giget med äran i behåll. Dessutom; Papercuts är en grym låt som förtjänar större utrymme.

Little Marbles, två unga tjejer med gitarrer, underhöll först på Stora Dans 17:00 för att senare spela för oss öldrickare på backstagescenen. Craig från Swedesplease tyckte det var ”charming”. Jag hade svårt att höra om det var på engelska eller svenska. Det var tydligen det sistnämnda. Med andra ord, inte min kopp direkt.

Utanför teaterladan under tiden Fujiya & Miyagi spelade fick jag nyheten jag väntat länge på. Division of Laura Lee har släpp på gång. Och det är fina I Made This som ger ut det, bolaget som bl.a. givit ut Quit Your Dayjob och Traktor. Det hade gjorts tre iPod:s med hela albumet för giveaways till, i tur och ordning, Zach de la Rocha, Dave Grohl och Josh Homme, de två sistnämnda spelar ju med sina band på konkurrerande huvudstadsfestivalen denna helg.

Ahlgrens pizza fortsätter för övrigt att erbjuda äckligaste maten. Jag lär mig tydligen aldrig.

Sen var det dags för konserter igen, innan det blev läggdags åtminstone för mig. Dessutom var det inga spelningar som verkligen lockade igår, vilket också spelade in antar jag. Och sådär försvann en hel festivaldag. Snöpligt.

Därför känns det som om det först är nu som festivalen riktigt drar igång. The Process är först ut, men sedan går det i ett. Raised Fist, Black Lips och sedan får man väl kika lite på gubbarna i The Only Ones. Som det ska vara på festival.

Nu började det dock hagla. Så behöver det verkligen inte vara på festival.

I och med Never too loud har ett nytt och lite mer avskalat sound jobbats fram och det verkar också ha lagts fokus på bandets låtsnickeri. Skrevrocken har fått maka på sig för en lite mer melodiös sida. På gott och ont. För det är ju bredbent rock de gör bäst och det är också bredbent rock publiken vill ha. Och de får det i omgångar. När bandet lägger in låtar från senaste given tappar spelningen fart.

Till ingens förvåning är det till de äldre låtarna bandet gör sig bäst. I Play the blues är det allsång i raden ”If you wanna know how to play the blues, get yourself a woman!” och Lovercall lämnar ingen oberörd. Sverigevännerna i Danko Jones gör sig dock bättre på en lite mindre scen. Visst, det är stor underhållning men den blir mindre ju större scen bandet spelar på.

Serj Tankian spelade på Hawaiiscenen.
Foto: Petter Brandt, Rockfoto.nu

Det är ganska besynnerligt att mitt intresse för vad Serj Tankian företar sig vid sidan av System of a Down har varit i stort sett obefintligt. SOAD har jag länge hållit varmt om hjärtat, men Serjs solomaterial har jag faktiskt inte ens hört ännu.

Därför är det mig ganska egalt att han står på Hawaiiscenen i Hultsfred, men jag beslutade mig ändå för att släntra förbi avslutningen. Och det visar sig vara ett riktigt beslut. Serj, för kvällen klädd i vit frackhistoria och vit hög hatt, är inte riktigt den domptör man är van att se honom, att placera honom på Hawaii var av publikmängden att döma ett felbeslut och låtarna jag hör är inget som fastnar. Alls.

Så vi vänder på klacken, bara för att höra frontmannen annonsera att ”We’re gonna finish with some Kennedys for you” och dra i gång Holiday in Cambodia, varpå jag och sidekick Appelqvist givetvis bestämmer oss för att stanna kvar. Smått lysande faktiskt, och där och då är jag verkligen glad att jag är i Hultsfred.

Tog mig igenom Danko Jones hormonrock också, men därefter tog min energi slut och jag valde kudden framför Rage Against the Machine. Att det var rejält tryck rådde det dock inget tvivel om, det hördes ända bort till presscampingen.

Hårda ord riktade mot George W. Bush från ett hårt punkband. Och publiken är med på noterna från Anti-Flags första ackord och följer varenda slagord Pittsburghkvartetten uppmanar. Den uppskattningvis 5000-hövdade publiken sträcker händerna och fingrarna i ett fredstecken som ett slags demonstration mot USA:s pågående inverkan på Irak och visst, det är en fin gest, men samtidigt inte originellt.

Det inledningsvis riktigt dåliga ljudet, där de båda gitarristerna knappt hörs, gör bandet inte till sin rätta och det är inte förrän sex låtar in i giget som det verkligen börjar kännas angeläget. Bandets första spelning på svensk mark är intensiv och scennärvaron är galet påtaglig.

Men, och här kommer mitt ”men”, jag har sett det här förut. Bad Religion, Randy, Against Me! tar hela politiska punkrocken till ett annat stadie. Ett mer genuint sådant. Här känns det blasé.

Plustecken för Hultsfreds bokning av Anti-Flag. Mer sånt i framtiden.

Krasst kunde vi betrakta det faktum att presscampingen är förlagd till bakom Hawaiiscenen, och det dessvärre inte finns någon passage bakvägen. Vid närmare eftertanke (och en promenad senare) insåg vi att det bara tar fem minuter, varpå vi valde att betrakta det hela som ett i-landsproblem. Tältet på plats således och en första rekognoscering av område kunde ta vid.

Första intrycket är att det är ganska lite folk. Tyvärr. Pampasscenen var inte särskilt fylld när Anti-Flag spelade, men förhoppningsvis var folk fortfarande kvar på campingen… Eller så gillar inte folk punk, men det har jag svårt att tänka mig.

Hur som helst, jag är fortfarande i tron att detta kan bli en av de bästa Hultsfredsfestivalerna, faktiskt, med tanke på de låga förväntningarna, Vi får väl se hur det blir. Jonas har hur som helst redan nu utlovat sju av tio till Raised Fist i morgon.

Det regnar lite då och då, men vad gör det på festival? Vi har hur som helst träffat två av de största hjältarna i år; två norrmän som åkt ner från Oslo bara för att se Rage Against the Machine och sedan hem igen. Var de skulle sova var oklart. Hängivenhet!

Dags för Hultsfredsfestival igen.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Det är banne mig oundvikligt. Jag hade försökt att hålla tillbaka i år. Försmått kollat igenom listan på klara artister och suckat lite. Tänkt att det nog blir ett rätt tråkigt år, knappt värt att åka dit för.

Men så klart kom den igen. Hultsfredspeppen. Det har varit så ända sedan jag gjorde debut 1998. Förr kom den visserligen ungefär samtidigt som vi lämnade Hultsfreds kommun på väg hem från festivalen. Nu tog det lite längre tid. Men ju närmare festivalen kom, desto mer kändes det.

Visst, jag har nog minst antal band jag måste se i år, knappt något om jag skulle vara på det humöret. Samtidigt har jag ett ganska lagom gäng som jag tänker se. För att inte tala om de övriga som jag kan tänka mig funkar bra i festivalformatet och är beredd att ge en chans. Det är inte så mycket som är skrivet i blod i år, och det tilltalar mig. Det ger mig friheten att glida iväg och se det som faller mig in.

Det har pratats en hel del om att Hultsfred kommer att bli utkonkurrerat av andra festivaler. Att det är nära slutet nu. Jag tror att det var nära slutet, snarare. Förra året var det mest bestående intrycket alla företagsloggor som fanns överallt, alla partners. Känslan av att det var musiken som stod i fokus var som bortblåst; här var det business som gällde.

I år har det mesta tonats ner en aning. Man har ganska klart nischat sig som en campingfestival, man har lagt ribban lite lägre och man har hittat sin identitet igen. Åtminstone är det känslan jag har inför Hultsfredsfestivalen 2008. Vi får väl se hur rätt jag har.

Jag läste en krönika signerad Stefan Holm i Sportbladet för några veckor sedan. Den handlade om den småländska mentaliteten. Om flitet och slitet. Om att inget är märkvärdigt. Krönikan handlade visserligen om sporten i landskapet, där HV 71, Kalmar FF och Dackarna nått toppen i landet i sina respektive idrotter. Men det skulle lika gärna kunna handla om vad som helst. Som en festival. Som Hultsfred.

Sagan om Hultsfred har berättats många gånger. Hur den startades byggd på en idyllisk idé om att ordna konserter, som sedan växte och växte och växte. Förra året tog det stopp och man lärde sig mycket. Måttfullhet är kanske ordet jag söker. Man ställde sig frågan vem man är och varför man är den man är. Och där fortsatte historien.

Jag kanske är fast i idyllen, det är jag den förste att medge. Kanske av rent nostalgiska skäl, jag har ju trots allt upplevt en hel del upplevelser på Hultsfred som jag aldrig skulle vilja vara utan. Bara tanken på det är rent främmande.

Så jag tror och hoppas att Hultsfred kommer att fortleva. Att festivalen kommer att finna sin nisch, fortsätta locka ungdomar som vill uppleva musik under väldigt speciella omständigheter, intensivt och i överflöd.

Så jag åker igen. Med mitt tält, mitt dator och min kamera. Vad som kommer att fastna på pränt eller bild i år är oklart. Men jag är säker på att de oförglömliga sakerna kommer att dyka upp i år också.

Preliminärt spelschema:
Torsdag
Anti-Flag (15.45, Pampas)
The Futureheads (20.30, Teater)
Serj Tankian (21.00, Hawaii)
Rage Against the Machine (24.00, Hawaii)

Fredag
Phoebe Killdeer & the Short Straws (14.30, Teater)
The Process (15.00, Stora Dans)
Raised Fist (15.45, Pampas)
Black Lips (17.30, Atlantis)
Witchcraft (01.30, Stora Dans)

Lördag
Herbrightskies (16.00, Stora Dans)
Sverige-Spanien (18.00, Hawaii)
The Donnas (19.45, Pampas)
The Haunted (01.30, Atlantis)

Tomas Lundström:

Raised Fist (Pampas, fredag, 15:45) Att spela mustig hardcore som Raised Fist på en så stor scen som Pampas är ett vågspel. Men jag har aldrig sett Raised Fist misslyckas med att ta kontroll över en scen fullständigt och jag antar att de kommer göra detsamma även här.

Witchcraft (Stora Dans, fredag, 01:30) Har aldrig lyckats se Witchcraft på scen, trots att de är från Örebro, där jag har bott i 4 år och besöker hyfsat frekvent forfarande. Tiden 01:30 får väl anses i senaste laget, men sånt är livet på festival.

The Donnas (Pampas, lördag, 19:45) Olyckligt nog krockar konserten med avslutningen av Sverige-Spanien, men i en bra värld har Sverige redan stängt matchen vid det laget.

Jonas Appelqvist:

Fujiya & Miyagi (Teater, torsdag, 18:30) Svängigaste elektronikan på festivalen kommer från en trio som helt skoningslöst blandar krautrock med indiepop med fantastiskt resultat.

Anti-Flag (Pampas, torsdag, 15:45) Första svängen till Sverige för detta samhällskritiska punkband. Med tydliga drag av The Clash och Against Me! står de ut från massan och gör det med den äran.
Black Lips (Atlantis, fredag, 17:30) Senaste skivan ”Good bad, not evil” var en av förra årets bästa, det är ett skäl till att se bandet. Deras intensiva liveshow på Debaser Malmö för någon månad sen är ett annat. Sevärt!

De akter som har speltid på lördagen runt 18:00 och 90 minuter framåt får ursäkta, då är jag upptagen. Fotboll, you bet!

Isabelle Ståhl:

HIM (Hawaii, fredag, 00:00) Efter HIMs hittills tyngsta platta, Venus doom, ska det bli fantastiskt att se dem framföra mästerverket live.

Mustasch (Pampas, fredag, 01:45) Mustasch är alltid mäktiga live och ska bli ett kärt återseende.

Evergrey (Atlantis, lördag, 19:30) Evergrey var det länge sedan man hörde av, men nu är ny skiva på gång av progmetallmästarna och liveframträdandet ska bli en intressant upplevelse.

Patrik Hamberg:

Atmosphere feat. Brother Ali (Atlantis, fredag, 01:30) Även om When life gives you lemons, you paint that shit gold var en liten besvikelse brukar Slug, Ant och brorsan Ali alltid bjuda på en fin show. Särskilt från bästa scenen i Småland.

The Cool Kids (Teater, lördag, 02:30) Årets nördhiphop. Retro på idagvis. Bakåtlutat och nedskruvat på ljud som hämtade från ett SID-kort. Kanske den enda konset som kommer att få någon att vilja säga ”jag var där” om ett år eller två i årets startfält.

Nina Natri (Stora Dans, torsdag, 22:30) Jag gillade både Fidget och Homy. Åtminstone ibland. Det jag alltid gillade var Ninas röst. Jag är väldigt nyfiken på att höra hur hon låter när hon står på egna ben.

Madelene Holm:

Markus Krunegård (Atlantis, torsdag, 15:30) Egentligen är det inget jag trängtar efter att se på Hultan i år, förutom älskade Markus Krunegård då. Av olika anledningar missade jag konserten på Debaser Medis i maj, men har ändå stora förhoppningar på Markus live. Dessutom är han ju där för tredje året i rad, och förra årets Laakso-konsert var rätt magisk, med Peter Jöback på plats och allt.

Tingsek (Atlantis, lördag, 21:30) Om jag ändå skulle vara på Hultsfred i år, vilket jag inte kommer att vara, skulle jag nog passa på att se Tingsek också. Jag är ingen aktiv lyssnare, men förra årets konsert var en av de bästa på festival. Toksvängigt, och dessutom mycket glädjespridande.

Joel Alme (Stora Dans, fredag, 18:00) Till sist skulle jag också kika in om Joel Alme kunde leverera någon sommarfeeling på scen. Jag har börjat lyssna på honom ungefär en månad försent, men tycker inte att det gör särdeles mycket. Det passar in så här i början av sommaren.

Mats Guldbrand:

Rage Against the Machine (Hawaii, torsdag, 00:00) Förbannat bra helt enkelt. Det enda som stör mig något är att jag gärna hade sett hela konserten med ocreddiga Jimmy Eat World, men valet är ändå lätt i slutändan. Alla kommer vara där och hoppa framför Hawaii.

The Process (Stora Dans, fredag, 15:00) Punk och hardcore som jag har varit nyfiken på ett tag nu efter att ha hört ep:n Taste the knife.

The Haunted (Atlantis, lördag, 01:30)
Mer eller mindre i brist på annat, men jag har svårt att tro att en spelning med The Haunted skulle göra någon besviken, snarare tvärtom. Gammal är äldst.

Maria Gustafsson:

First Aid Kit (Stora Dans, lördag, 15:00)
Joel Alme (Stora Dans, fredag, 18:00)
Kristian Anttila (Stora Dans, lördag, 12:00)
När de utländska akterna främst erbjuder collegerock hade jag siktat in mig på de svenska debutanterna First Aid Kit och Joel Alme som fortfarande, till skillnad från en stor del av festivaluppställningen, förmodligen tycker det är roligt att göra en festivalspelning. Och varför inte se Kristian Anttila som alltid bjuder på något utöver det vanliga. På gott och ont.

Två inställda konserter noteras; Caribou (ersätts av My Brightest Diamond) och Masters of Reality.

Artisterna är: Chris Wigren & The Headaches (Hultsfred), Dead By April (Göteborg), The Deer Tracks (Gävle), First Aid Kit (Stockholm), Herbrightskies (Jönköping), Jive (Malmö), Joel Alme (Göteborg), Little Marbles (Norrköping), Lissi Dancefloor Disaster (Uppsala), Palpitation (Stockholm), Parken (Stockholm), The Process (Göteborg), Prop Dylan (Borlänge) och Shiloh (Göteborg).

Robyn, Looptroop Rockers, Lykke Li, Familjen, Biffy Clyro (UK), Disco Ensemble (FI), The Shortwave Set (UK), The Courteeners (UK) och iLikeTrains (UK) kommer allihop till Hultsfred i sommar.

Några avhopp presenterades däremot också. Paul Wall och Jaymay ställer in eftersom de har åtaganden i hemlandet USA.

Hultsfredsfestivalen
Ja jag vet ärligt talat inte. Jag har svårt att komma på namn som passar till deras startfält som skulle övertyga mig tillräckligt. Men visst, plocka de jag listar för resten av festivalsommaren så kommer jag.
Sannolikhet att jag åker: 20%

Arvikafestivalen
Som jag redan sagt är jag galet peppad redan. Komplettera med någon eller några svenska godbitar som Wildbirds & Peacedrums, Kissey Asplund, Natalie Gardiner, Veronica Maggio, Juvelen, Little Dragon och Pascal så räcker det egentligen för mig med det.
Sannolikhet att jag åker: 90%

Stockholm Jazz
Har inte presenterat något alls än, men ge mig Bootsy Collins James Brown-show, Sharon Jones & The Dap-Kings, Jamie Lidell, Fredrik Nordström Blue eller Me’shell Ndegeocello. Jag begär inte mer än så.
Sannolikhet att jag åker: 30%

Way Out West
Jag tycker ju att ett gammalt gott band som The Charlatans faktiskt skulle sitta perfekt där. De spelar nästan aldrig i Sverige och har släppt en ny skiva som är riktigt bra. Sen skulle jag önska mig någon hiphopakt av typen Talib Kweli, Mos Def, The Roots eller varför inte Busta Rhymes för att bryta av lite.
Sannolikhet att jag åker: 50%

Spelningar jag skulle se och förmodligen inte har chans att se någon annanstans i år:
Atmosphere Feat. Brother Ali
Paul Wall
The Donnas
The Only Ones

Spelningar jag kanske kollar av ren slentrian om jag ändå är där:
Rage Against The Machine
The Hives
Adam Tensta
Håkan Hellström
Säkert!
Raised Fist
Black Lips
Caribou
Fujiya & Miyagi
Markus Krunegård

Några jag inte har koll på, men som faktiskt verkar lite spännande när jag läser om dem på rockparty.se:
Vanessa Brown
Sonny J
Blood Red Shoes
Jaguar Love
Jaymay

Fem bokningar som säger att jag ska hålla mig så långt borta som möjligt:
Takida
Linkin Park
Alter Bridge
Simple Plan
Jimmy Eat World

Ja jag fattar att jag inte är målgruppen längre och det är inte alldeles säkert att det är bandbokarnas fel. Vi har helt enkelt vuxit isär. Det känns ändå lite vemodigt att konstatera; jag tror att mitt förhållande med Hultsfredsfestivalen är över nu.

Å andra sidan är jag galet peppad på Arvikafestivalen, så det är inte särskilt synd om mig. Jag orkar nog bara med en tältfestival i år i alla fall.

Rockbandet Alter Bridge (US), hiphoparna i Atmosphere feat Brother Ali (US), indiediscoduon Blood Red Shoes (UK), elektroniska pophistorien Blue Foundation (DK), skottska folktronicasnubben bakom namnet Get Cape. Wear Cape. Fly (UK), countryartisten Kathleen Edwards (CA), rapparen Mange Schmidt, poppunkarna i Paramore (US) och collegerockande Takida är de nya bokningarna till de småländska skogarna.

Hultsfredsfestvialen går av stapeln 12-14 juni.

Rapparen Paul Wall (USA), Jaguar Love (USA), danstrion Fujiya & Miyagi (England), Rooney (USA), Phoebe Killdeer & the Short Straws (Australien) och AA Bondy (USA) är de nya artisterna.

Rockparty presenterar dessutom speltider för de hittills bokade Hawaiiartisterna. Babyshambles, Serj Tankian och Rage Against the Machine spelar på torsdagen, HIM, Säkert! och The Hives på fredagen samt Linkin Park och Håkan Hellström på lördagen.

Håkan Hellström
Foto: Olle Kirchmeier (Rockfoto)

Ett av 2000-talets mest säljande band, Linkin Park, blev klara för Hultsfredsfestivalen idag. Linkin Park skulle spelat på festivalen redan 2003, men spelningen ställdes in på kort varsel. Rockparty, som anordnar festivalen, hoppas på bättre lycka den här gången.

Sommarens festivalartist verkar i alla fall bli Håkan Hellström som tidigare varit klar för bland annat Arvikafestivalen och Way Out West och som nu även blev klar för Hultsfred.

Andra som blev klara i dagens släpp är Markus Krunegård, Caribou (Kanada), Simple Plan (Kanada), Anti-Flag (USA), The Donnas (USA), Jimmy Eat World (USA) samt Masters of Reality (USA).

Hultsfredsfestivalen pågår mellan 12-14 juni.

Mest uppseendeväckande är ett återförenat Rage Against the Machine som kommer till de småländska skogarna igen. Senast bandet spelade på Hultsfred var 2000, strax innan bandet lades på is.

Dessutom kommer även Rufus Wainwright, Serj Tankian, Black Lips, Adam Tensta, Miss Li, Arch Enemy, Johnossi, Sonny J, Dreamboy, Andi Almqvist och Lazee till Hulingens strand i juni.

Musikerna i Säkert!, med Annika Norlin i spetsen, samlas för en spelning i Hultsfred i sommar.

Jag hoppas att alla som såg vilka nervvrak vi var på Hultsfred förra året (då hade vi vår första spelning med Säkert!) kommer tillbaka och beundrar undret av rutin och balans som vi nu vuxit till.
- Annika Norlin på rockparty.se

*****

Arvikafestivalen fortsätter att släppa artister utan att väsnas (ska vi anta att larmet kommer när nästa huvudakt ramlar in). Veckans nykomlingar i startfältet är amerikanska O’Death och götlabörgaren Timo Räisänen. Mest önskade bokningen bland besökarna är… Kent.

*****

När videon till Missy Elliotts senaste lilla mästerverk, Ching-A-Ling, dyker upp plockar hon upp den fina gamla tekniken 3D. Så det är väl bara att plocka fram brillorna som kom i TV-piraterna-påsen och kolla in den då. Jag vågar inte garantera att den här youtube-rippen är av tillräckligt fin kvalitet för att 3D:n ska funka som den ska, men här är den.

Bland de mer oväntade bokningarna hittar vi brittiska rocklegenderna The Only Ones som ligger bakom det lilla mästerverket Another Girl, Another Planet. Hur de håller 2008 återstår väl att se och höra.

Övriga nya bokningar är en blandad kompott av främst rock och pop i olika former: Danko Jones, Raised Fist, Hästpojken, Evergrey, Jaymay, All Ends, Vanessa Brown, Billie the Vision and the Dancers, Die Mannequin, Nina Natri, Witchcraft, A Beautiful Friend och Kid Down.

Rockparty är en ideell förening, Ema Telstar och Luger tillhör det amerikanska bolaget Live Nation. Vi slåss mot en mediemogul. Men vi tänker inte ge upp.
- Per Alexandersson (Rockparty) till Aftonbladet.

(Via: Rockfoto.nu)

Dessutom återvänder Those Dancing Days, som spelade på Rookiescenen 2007. De sista två artisterna i släppet är Timo Räisänen och Sugarplum Fairy.

Som ett led i att vända förra årets negativa resultat har Rockparty sänkt biljettpriset i hopp om att locka fler till Smålandsskogarna i sommar samt infört en tvådagarsbiljett. En tredagarsbiljett kostar 1590 kronor plus avgift.