Att Thin Lizzy, Kiss och Whitesnake hade sina respektive storhetstider under 1970-talet håller nog medlemmarna i The Peepshows med mig om.

Bandet har på sina tidigare skivor larmat på i både punk- och hårdrockland. Den här gången har de lugnat ned sig en aning, men låter jämnare och svängigare än någonsin.

”Refuge for Degenerates” tog ett tag att förstå. De första lyssningar lät den ganska jämngrå. Inga låtar höjde sig över mängden. Jag saknade det omedelbara klöset bandet bjudit på tidigare. Jag hittade inte någon ny ”Thy Will (Not Mine)” eller ”Surrender My Love” – och jag saknade det The Peepshows stått för tidigare.

Men efter ett par genomlyssningar lossnade det. Jag insåg att den här skivan svänger som tusan. Inte minst beroende på att Henrik Wind, känd från The Strollers, nu är fast medlem i The Peepshows – och dessutom verkar haft stort inflytande på hur den här skivan låter. Samtidigt som Oswald Wolfbrandt, Magnus Hägerås, Lurgo Fransson och Johan Maelstrom på sina många resor till spelställen i Europa blivit allt mer samspelta. The Peepshows har blivit en tajt combo.

Mieszko Talarczyk från Nasum har producerat igen, tillsammans med bandet. Sången har producerats av Nikola Sarcevic från Millencolin. Slutresultatet fungerar riktigt bra. Orgeln och pianot hade gärna fått större utrymme, dock. Ibland känns dessa alldeles för tunna.

Låtmässigt har The Peepshows tagit ett par rejäla kliv framåt. Där bandet tappat i intensitet har de ökat svänget. Jämnheten är slående och ”Refuge for Degenerates” är verkligen ett album, en helhet.

Från det inledande struttiga kompet i ”In the dirt” till avslutande ”When I Fall” är det en god dos rock som levereras. ”Gimme Bullets” andas blues- och boogierock à la Coverdale/Marsden/Moody. I ”Monochrome 76″ låter sången nästan som Gene Simmons. ”Nailed to the Ground” har släktskap med The Hellacopters ”Rainy Days Revisited” och uppskattas säkert av Phil Lynott uppe i Jesus bar.

Men The Peepshows låter inte som bleka kopior av de gamla storheterna. De lägger till sin egen själ i låtarna och skapar rock som inte känns som ännu en överflödig nostalgitripp. De här låtarna känns fräscha och tillför något nytt.

Texterna är fortfarande rätt svaga. Men du lyssnar inte på det här bandet för att njuta av snygga formuleringar.

The Peepshows har blivit äldre och är inte lika aggressiva som tidigare. Däremot är de svängigare och på scen kommer de här låtarna växa ytterligare ett par dimensioner. Det här bandet fortsätter övertyga och har alla möjligheter att bli en skandinavisk rockinstitution i klass med The Hellacopters, Gluecifer och Turbonegro.

Det känns bra att en skiva av den här kalibern får inleda skivåret 2003 på riktigt. Det känns redan som den här skivan varit min kompis i flera år.

Rock med utropstecken!