Som så många andra hörde jag Cody ChesnuTT första gången på Phrenology när The Roots gav sig på hans The Seed. Att det dessutom råkar vara bästa spåret på skivan gjorde inte precis att jag fick mindre lust att kolla upp vem gästartisten egentligen var.

Men Phrenology var däremot inte första gången jag stötte på n a m n e t Cody ChesnuTT. Det gjorde jag istället en eller två månader tidigare när jag var inne på sajten gnoosic.com, där man kan få tips om ny musik genom att räkna upp vad man redan gillar. Jag skrev in Cee-Lo, Goodie Mob och Nappy Roots. Det första namnet som dök upp, som då jag skulle gilla, var just Cody ChesnuTT.

Dumheter, konstaterade jag snabbt. Cody ChesnuTT låter ju inte hiphop alls. Det låter ju som en väldigt vit, väldigt blekfet rockabillycountrykille med väldigt mycket hockeyfrilla och väldigt fula glasögon. Jag bestämde mig för att jag i alla fall skulle kolla in vad det kunde vara, men glömde bort det. Ända tills Phrenology damp ner.

Det finns förmodligen en sedelärande läxa jag borde ta till mig här någonstans, men jag vet inte vad den skulle kunna vara.

Historien bakom The Headphone Masterpiece började när Cody arbetade som växeltelefonist, men tröttnade på jobbet, drog därifrån och bestämde sig för att bli popstjärna. Typ. Nu gick det kanske inte Popstars-fort att bli klar, men drygt tio år senare landar så skivan. 36 låtar lång. När det ändå tagit så lång tid kan jag lika gärna göra en dubbel-cd på en gång, verkar Cody ha resonerat, när han låste in sig i sitt rum med en hög instrument, en fyrkanalsbandare och en mikrofon.

Fast han har gjort mer innan sin debut. Han spelade in ett helt album med sin förra grupp, fast blev dumpad av bolaget innan den gavs ut. Han har turnerat med The Roots, Erykah Badu och The Strokes. Dessutom ser han allt som oftast ut som en yngre, och mindre nerknarkad, Sly Stone.

Och Sly är en rätt bra liknelse även vad gäller musiken på The Headphone Masterpiece. Inte bara det att han gjort nästan allt själv, utan också för hans musik är så svår att placera i ett fack. Cody verkar ha kastat sig över det han kände för att göra, utan att bry sig om genrer och etiketter. Och utan att bry sig om att sälja busslaster, uppenbarligen. Han har fått erbjudanden från flera stora skivbolag som velat trycka ut hans skiva, men han har hållit fast vid Ready Steady Go!, etiketten ägd av hans kusin.

Huruvida det är en imponerande uppvisning i integritet eller bara riktigt puckat får väl framtiden utvisa.

En sak är i alla fall säker. The Headphone Masterpiece skulle inte låtit så här med ett stort bolag i ryggen. Cody träffar inte alla toner rätt, i vissa låtar svajar rösten riktigt mycket, hans röst är inte helt inmixad i musiken och ibland låter det som om han stått i köket och spelat in med en sprucken freestylemick. Burkigt är bara förnamnet. Men sprickorna i fasaden gör bara att The Headphone Masterpiece kryper sig ännu närmare inpå.

Först ut är klaustrofobiskt elektrospår, med pratsång av Sonja Marie som kastas direkt in i Rolling Stones-rocken i Upstarts in a Blowout som förvandlas till Prince-balladen Boylife in America som tvärt bryts av när den distade elektrofunken i Bitch I’m Broke tränger sig ut från högtalarna. Så här fortsätter det. En splittrad resa som hela tiden kastar mig åt nya håll. Det är soul, det är hiphop, det är rock, det är funk, det är trip-hop. Det är elektroniskt, det är organiskt. Musiken hålls samman av tejp och häftstift och har tvingats in i de fyra kanalerna med stämjärn. Ibland är det bara Cody och en gitarr, ibland slåss hans röst mot en ljudvägg av knastriga samplingar.

Hela första cd:n är inget annat än fantastisk. Här finns smutsig storstadsblues i spöklikt vackra Serve This Royalty, ursprungsversionen av The Seed, D’Angelo-trippen No One Will, g-funken i Batman vs Blackman, War Between the Sexes med sitt stenhårda Dr. Dre-beat och The World Is Coming to My Party, som innehåller den elakaste Moog jag hört den här sidan OP:L Bastards Scorpio. Ibland Curtis Mayfield, ibland Lenny Kravitz. Textrader som ”We crown kings in Adidas”. Toppbetyg, tänker jag.

Men sedan är det ju en cd till. En cd fylld med ännu mer ibland smått fantastisk musik. Men den är liksom inte riktigt lika knäckande överlägsen. Det blir inte riktigt samma tripp. Och här finns faktiskt några spår jag kunnat klara mig utan. Men det är egentligen lyxgnäll, för det är fortfarande väldigt bra.

Det verkar som gnoosic.com fick rätt. Jag gillar det här. Gillar du det du hörde på Phrenology kommer du också gilla det här.

Förra årets hemmabygge.