Nikola Sarcevic spelar till vardags med Örebros Millencolin. I år har han släppt egen skiva. Vilket är årets album? The Wild Hunt – The Tallest Man On Earth Vad kommer du att minnas från musikåret 2010? Mitt egna skivsläpp, Nikola & Fattiglapparna. Alla trevliga spelningar. Vad ser du fram emot 2011? Mycket! Spela solo och […][...]

Det finns några stunder och låtar på The Mellow Turning Point som är så knäckande bra att jag vill ropa Embee for president! Å andra sidan finns nästan lika mycket som är så blekt att jag inte kan minnas det i samma stund som låten tagit slut. När Annika Norlin sjunger magiska Pay Day, och […][...]

[...]

Florence Valentin Spring Ricco Startracks/Bonnier Amigo Love och hans gäng med tredje skivan. Myspace Killer Zeus Killer Zeus Egenutgivet Rock’n'roll-demo. Myspace New Moscow Slow Down Wanna Borrow a Fiver? Records/Bonnier Amigo David från Division of Laura Lee, samt en Jonas också. Påminner en del om Nikola Sarcevic och hans sologrejer. Myspace The Late Call Leaving […][...]

De första tjugofem sekunderna kommer emot mig mig som en hög vägg av ljud. Ogenomtränglig av tunga trummor och bas. Bred av stråkar och djup av gitarrer som rör sig i alla riktningar. Sen kommer magin. Mellan den tjugofjärde och tjugofemte sekunden dras nästan alla reglage ned till noll. Det som blir kvar körs igenom […][...]

Av outgrundliga anledningar räknas band som Millencolin och deras genrekollegor oftast ut på förhand och visst, det finns mycket skit där ute, men kvartetten från Örebro håller ställningarna och borde i och med detta släpp även få lyssnare hos belackarna. Bandet förnekar sig inte och nu när skiva nummer sju släpps tre år efter Kingwood […][...]

- Första maj kommer bli riktigt tungt, sa den ene killen. - Precis som förra året, sa den andre. - Men du skulle vart med i Göteborg, där var det på riktigt, fattar du? Det var politik på riktigt! - Ja, jo, men jag var ju tvungen att plugga sommarkurser då. (Autentisk konversation på pendeltåg […][...]

Att Thin Lizzy, Kiss och Whitesnake hade sina respektive storhetstider under 1970-talet håller nog medlemmarna i The Peepshows med mig om. Bandet har på sina tidigare skivor larmat på i både punk- och hårdrockland. Den här gången har de lugnat ned sig en aning, men låter jämnare och svängigare än någonsin. ”Refuge for Degenerates” tog […][...]

No Fun At All (nedan NFAA) har alltid spelat en speciell roll i mitt förhållande till den typen av snabb, melodiös (nästan trallvänlig) och välspelad skatepunk som bandet representerar. Åren i början av 1990-talet präglades av en slags öppen rasism som nästan blev rumsren hos folk genom Ny Demokrati och Ultima Thule. Luften hade blivit […][...]

På the Peepshows album ”Mondo Deluxe” finns några återkommande inslag på mina bland-CD:s komponerande för fest eller bilkörning. ”Thy Will (Not Mine)” och ”City of the Damned” är två odödliga rocklåtar. På gränsen till odödlig är också bandets spelning på förra årets Hultsfredsfestival. Mitt i den iskalla natten mellan fredag och lördag gjorde the Peepshows […][...]