Foto: SHEENA LINDBERG Döden är efter kärleken (och företrädesvis den olyckliga, kanske) troligen det mest frekventa ämnet att behandla inom populärmusiken, av den simpla anledningen att båda ämnena är universella, ofrånkomliga att förhålla sig till och tämligen omvälvande. I dag är det alla helgons dag och den dag då vi tänder ett ljus för de […][...]

Man kan väl inte säga att Kiss formkurva pekade uppåt när 80-talet närmade sig sitt slut. Visst kan jag känna nostalgisk värme inför album som Asylum och Crazy Nights, kanske till och med förstå att någon håller dem kär. Men Hot in the Shade får nog ändå ses som den slutgiltiga spiken i glamkistan och […][...]

Efter utsvävningarna med Music from The Elder ville Kiss börja spela hårdrock igen. Resultatet blev Creatures of the Night, tillsammans med Revenge den tyngsta skivan i Kiss katalog. Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade […][...]

1 maj var det premiär för Kiss Europaturné i Sheffield, England. Konserten verkar inte ha bjudit på så där hejdundrande många överraskningar. Bland annat utmärkte sig några spår från aktuella albumet Sonic Boom och de två bäst säljande singlarna i England (Crazy, Crazy Nights och God Gave Rock’n'Roll to You II) som smugit sig in […][...]

Det var ett par år sen jag slutade köpa cd-skivor med någon större regelbundenhet. För ett par år sedan la jag dessutom ett outtalat nyårslöfte att helt sluta köpa nyproducerade skivor. Det höll i minst 18 månader den gången. Men jag måste kanske erkänna, öppet och för mig själv, att jag faktiskt gillar att musik […][...]

Jag var femton år när Alive III släpptes. Då hade jag lyssnat på bandet sedan 1985, då jag först kom i kontakt med bandet i samband med släppet av Asylum. Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst […][...]

Den här gången får ni nöja er med att hitta låtlistan i Spotify, men jag kan avslöja att den är ganska hårt färgad av Marias Dr. Dog-special och av att Tomas och jag drog igång vår Kiss-special igen. Dessutom får ni det tveksamma nöjet att höra Di Leva tolka Personal Jesus. (Nån som vet hur […][...]

Paul Stanleys kvävda, försiktigt stegrande, woo-oo-ooo-ooo-ooo, de närmast syntetiskt torra trummorna och det där omisskännliga öppna riffet från Mark St. John som vill, men inte får, ge mer. Heaven’s on Fire var låten som en gång för alla tog Kiss tillbaka till toppen efter att ha snubblat på mållinjen ett par gånger eller åkt helt […][...]

I retrospektiv är väl titelspåret Crazy Crazy Nights med rätta det absolut mest bestående intrycket från 1987 års platta Crazy Nights. Låten som kanske är det mest schlageraktiga Kiss någonsin har hasplat ur sig, men som inte desto mindre är en fruktansvärt effektiv Kiss-dänga. Tonartshöjning eller inte. Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett […][...]

Har du en förvirrad och rådvill vän som ”lyssnar på lite allt möjligt” och inte gärna lägger ner för många riksdaler på en skiva utan vill ha valuta för pengarna? Om den personen en dag frågar dig om en skivrekommendation så verkar det på ytan som om det här är det perfekta albumet. Jag är […][...]