Även om sångerskan Charlotte Gainsborug figurerar i skuggan av skådespelerskan – som har filmer som Melancholia, Antichrist, The Science of Sleep i bagaget – förvaltar den förre sin musikalitet mycket väl. Sin sångdebut gjorde hon redan i 12-årsåldern, då hon tilsammans med pappa Serge Gainsbourg spelade in den provocerande låten Lemon Incest. I videon till den provocerande låten ligger pappan – (i bar överkropp) och dottern (i skjorta och trosor) i en säng och sjunger till varandra. Serges knarriga talsång mot Charlottes nästan överdrivet luftiga stämma, som med nöd och näppe når de högsta tonerna. En fantastiskt vacker kontrast.

En nästan lika hänförande kontrast uppstår när Becks ofta hårda och kyliga kompositioner möter samma luftiga röst i det projekt som är Charlotte Gainsbourgs solokarriär som sångerska. När hennes förra album IRM släpptes 2009 kändes samarbetet med Beck – som skrev och producerade låtarna – och Gainsbourg självklart. Stage Whisper är en dubbelskiva där första delen består av outgivet material och andra av liveframträdanden. Flera av låtarna på första skivan är i samma anda som IRM och framförallt på de tre första låtarna – Terrible Angels, Paradisco och All The Rain – finns den där vackra kontrasten mellan metalliskt och luftigt. Det stela svänget (ja, det är en pardox men ni förstår när ni lyssnar) i Paradisco – generarat av ett rakt men varierat beat och en avig rytmgitarr – och den iskalla refrängmelodin i All The Rain är några av skivans absoluta höjdpunkter

Resten av låtarna är bra men har inte lika stark karaktär. Duetten med Charlie Fink från Noah & The Whale är som tagen från nämnda bands senaste skiva och hade passat mycket bättre in där än vad den gör på Stage Whisper. Anna, Out Of Touch och Memoir är mjukare låtar som inte riktigt plockar fram Gainsbourgs styrka som sångerska och White Telephone påminner om de tre inledande låtarna men är inte lika stark.

En förklaring till spretigheten är att bara de fyra första låtarna är skrivna av Beck och givetvis att låtarna är överblivet material. Men i sin spretighet lämnar materialet ett positivt intryck även om självklarheten från IRM inte är lika genomgående här.

Efter att ha sett klipp från Charlotte Gainsbourgs något stela liveframträdanden var jag till en början skeptisk till livedelen av Stage Whisper men det låter överrasskande bra. Fem av elva låtar är från IRM och resten är till största delen från dess föregångare 5:55. Soundet är enhetligt men låtarna lämnar mersmak och Gainsbourgs röst är oklanderlig. Det enda frågetecknet är covern på Bob Dylans Just Like A Woman Woman. Visst är det en bra låt och den framförs utan några konstigheter, men tolkningen är ganska ointressant. Bättre är det då när det låter som i Voyage som med hjälp av fantastiskt snyggt rytmspel på gitarrerna klarar sig utan den rytmsektion som finns i studioversionen av låten. Men det skivan står och faller med är trots allt Gainsbourgs faktiskt unika röst som när den får rätt motspelare blir lysande.