När jag lyssnar igenom Yours & Mine tänker jag på saker som Inner City Big Fun och Larry Heards Can You Feel It. Ibland också Derrick May och Juan Atkins. Lägg till stadigt fyrkantiga beat, knorrande acid-wannabeslingor, väsande hi-hatar och analoga syntmattor och tja, vi skriver siffror som landar på den andra sidan 1990.

Saker som för det mesta gör mig på gott humör, alltså.

Steffi har en bakgrund som liknar många i dansmusiksvängen. En artist som börjar som börjar med att bygga sin karriär som dansgolvsciceron och som sedan börjar skapa musik själv. För Steffie Doms har det här också inneburit en resa från Amsterdam till Berlin, med ett eget skivbolag som en milstolpe på vägen.

Lyssnar man på Yours & Mine är det däremot rätt långt till dansgolvet. Åtminstone det traditionella, badande i neonljus och stora känslor. Här får vi istället ett nio (eller tio, med extraspåret) långt DJ-set för loungeavdelningen en trappa upp. På gott och ont.

Det här betyder förstås samma problem som all musik som kräver din musik. Eller egentligen ännu värre. Den musik som varken kräver eller tar din uppmärksamhet. Utan som istället lite försynt skrapar med foten i gruset och undrar om du skulle kunna tänkas ha några minuter över.

Eftersom hela Yours & Mine är uppritad inom en snävt hållen ram – dessutom med ett begränsat antal kritor – blir det musik som glider mellan fingrarna i samma stund som tankarna börjar vandra. Eller musik att ha i bakgrunden när tystnaden ekar för högt.

Men i ett par intima lurar när höstmörkret och den alternativa snön krymper världen växer Steffis fullängdsdebut. I gränslandet mellan tech och deep bjuder Lilos analoga vägvisare in oss i en välisolerad och kallt regisserad känslovärme. Dansmusikhistorien uppdaterad till vårt technotal.

Och även om Yours & Mine inte gör några stora utflykter åt sidorna så finns det förstås nyansskillnader. Mellan det mjuka och det knorrande. Mellan det instrumentala och det vokala (med hjälp av Virginia Högl på två spår). Vad man föredrar är förstås en fråga om tycke om smak. Jag, som har åt fallenhet för det melodiösa snarare än det groovande, återvänder helst till albumets tre sista låtar. Stillsamt mörkerhotande Nightspacer, som lyft från Juan Atkins Classics. Hi-hat-sublima Moving Lips. Och sensuellt återhållna You Own My Mind.

Musik när resten av världen omkring dig har loggat ut.