Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981.

Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och upptäckte att de delade samma intresse för musik, både vad gällde typ av musik och önskan att skapa egen.

Sedan dess har New Orders och Pet Shop Boys karriärer till stora delar löpt parallellt. Musikaliskt två grupper som kom från olika håll, men som förenades i en fascination för och en kärlek till den nya dansmusik som höll på att födas i USA. Som blandade det nya med klassiskt brittiskt poplåtskrivande och som därigenom skapade något helt nytt och banbrytande. Två grupper där dessutom formspråket i framförallt kom att bli nästan lika stilbildande som musiken. Två grupper som lyckades kombinera positiva kritikeromdömen med stora kommersiella framgångar.

Men trots de många gemensamma dragen har karriärerna kommit att löpa just parallellt. Det närmaste man kommit ett musikaliskt samarbete är på The Patience of a Saint, från debutalbumet från New Orders sångare Bernard Sumner och The Smiths-gitarristen Johnny Marrs gemensamma projekt Electronic. En låt skriven och producerad av Electronic och Pet Shop Boys (Neil Tennant lånade även ut sin röst till två andra Electronic-låtar).

Stop Modernists ändrar egentligen inte på den saken. Men samtidigt blir Subculture nästan ett posthumt samarbetsprojekt mellan de båda grupperna 30 år senare.

Den första låt som jag med säkerhet vet att jag hörde med New Order var 1985 års Subculture. I Tracks, förstås (jag minns till och med att Kaj Kindvall då använde frasen ”intrikata ljudmattor” för att beskriva gruppens musik). Och visst är det så att det i sig gör att låten har en speciell plats hos mig, men oavsett det är Subculture i sin singelversionsmix en av New Orders absolut bästa låtar, men inte en av deras mest kända.

Ännu mindre kända är Chris Lowes sånginsatser i Pet Shop Boys låtarkiv. De gånger som Chris fått hela strålkastarljuset har för det mesta gömts undan på b-sidor. Och visst är det så att det är Neil Tennant som är rösten i Pet Shop Boys, men när Chris tagit hans plats så har han tillfört en ny dimension till duons musik. Närhet där Neil alltid håller en viss distans. Innerlighet istället för välplanerad elegans. Blottade känslor istället för brittisk återhållsamhet.

Det här har vi hört, med olika mycket av de olika ingredienserna, i låtar som One of the Crowd, I Want a Dog, Postscript (I Believe in Ecstasy), We All Feel Better in the Dark, We Came From Outer Space och förstås i den bästa låt som någonsin spelats in: Paninaro. Kanske aldrig mer påtagligt än i de tillagda hjärtkrossade textraderna i 1995 års nyinspelning av den sistnämnda.

Men det här betyder långtifrån att Chris Lowe är det självklara valet när man vill ge sin musik ord. Men Stop Modernists insåg det som är självklart när man hör deras tolkning av Subculture: Chris Lowe är faktiskt det självklara valet.

Bakom Stop Modernists döljer sig de två betydligt mer välkända namnen Jori Hulkkonen och Alex Nieminen, DJ:s och houseproducenter från vårt östra grannland. Tillsammans har de gett New Orders mästerliga skapelse en millimetermåttsydd kostym av den allra tidigaste Chicago-housen, komplett med en Larry Heard-basgång och en löst hållen hi-hat. Begravt långt ner i ljudmixen hörs ekona från en Hooky-gitarr. Och så ovanpå allt en sjungande Chris Lowe. Och just en sjungande Chris Lowe. Inte en pratsjungande.

Resultatet blir att New Orders högmaskinella original förvandlas till sju och en halv minuts vackert vemod. Skillnaden mellan Bernard Sumners blasésång och Chris svajigt begränsade register blir lite grann som skillnaden mellan Neil och Chris. Orden får en annan laddning. Kastas upp och landar i ett nytt, blåare ljus.

En ren jämförelse mellan original och cover är förstås omöjlig för mig. Det finns alldeles för många års minnen mellan mig och Subculture för att det ska vara någon idé. Men samtidigt skulle det också bli missvisande eftersom Hulkkonen och Nieminen har gjort det som kännetecknar en bra cover: de har gjort den till sin egen. Gjort något som i princip är en helt ny låt. En låt som förmodligen kommer att utgöra den musikaliska kulissen till en stor del av min sommar.

Att Subculture dessutom ges ut på Keys of Life (om något en jätteblinkning till dansmusikhistorien) kunde knappast bli mer passande.

Det är precis så det låter.