Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981. Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och […][...]

I år är det 30 år sedan Men At Work satte Australien på popkartan med sin Down Under. 30 år senare spelar landsmännen i Cut Copy in låten igen. För vad är väl Take Me Over om inte Down Under en gång till? Det finns band som jag vet att jag borde gilla mycket mer […][...]

På väg till festivalområdet bevittnade jag för första gången en fransk svensexa. Den bestod av ett gäng män på ett torg som gapade till högljudd handklappning. Brudgummen var utstyrslad som Super Mario och bar omkring på en likkista i miniatyr. Konserterna är koncentrerade till kvällarna så det är ett par timmars intensivt lyssnade och springande […][...]

Ingen som faktiskt kommit så långt som att lyssna på Never Cry Another Tear kan väl rimligtvis ha blivit förvånad. Ingen kan väl heller ha väntat sig någon överraskning. Eftersom Bernard Sumner sparar på synthpopen till det soloalbum han tydligen jobbar på tillsammans med Stuart Price, så är det vi får här än mer medelålders […][...]

Grand Avenue plagierar inte. Men jag tror att jag kan lista ut vad de lyssnat på under uppväxten. Och senare. Deras stora poplåtar tar plats på samma sätt som kompositioner signerade Coldplay och sentida U2. Men genom att spetsa låtarna med ett driv inspirerat av New Order – och då främst Peter Hooks sätt att […][...]