Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981. Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och […][...]

Ingen som faktiskt kommit så långt som att lyssna på Never Cry Another Tear kan väl rimligtvis ha blivit förvånad. Ingen kan väl heller ha väntat sig någon överraskning. Eftersom Bernard Sumner sparar på synthpopen till det soloalbum han tydligen jobbar på tillsammans med Stuart Price, så är det vi får här än mer medelålders […][...]

Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, […][...]

Jo, det är väl dags nu. Tioårsjubileum för den kanske största akten inom ”big dumb dance music”. Vi snackar beats, stora beats. Under nittiotalet lyckades Tom och Ed med konststycket att vara ”grejen” förvånansvärt länge. Och i likhet med exempelvis The Streets och Fatboy Slim lyckades de frälsa lärjungar från de mest skilda miljöer. Rockare […][...]

Vad i helvete är The Embassy? Det var ungefär precis min första reaktion när jag fått reda på att The Embassy hamnat i rött under mitt namn. Okej. Nu har jag upptäckt att jag helt missat denna grupps tidigare singelsläpp. Bättre sent än aldrig, antar jag. ”Jag lyssnade på första låten och det lät som […][...]