Många olika stilar får ta plats på The Great Debater, vilket gör det till Skyzoos mest spretiga projekt hittills. Det är absolut inget dåligt, snarare blir han bara bättre trots att jag inte har något illa att säga om de två ASBRA album han har i bagaget. Han fortsätter att övertyga, alltid mest tack vare hans stabilitet.

Här finns flera låtar som genast går upp som de bästa han har gjort i sin hittills unga karriär. Written In The Drums, skrytiga men ödmjuka Rap Like Me och Parade Me. Skyzoo gör sin första ballad med soulrefräng i Expensive Habits. Det är förvånande att höra honom rappa på den låtformen trots att han är så bekväm med det att man tror att han aldrig har gjort något annat. Han flyter in perfekt till sista versen. Han är perfekt. Lugna For The Sleepers, allvarliga Test Drive och melodiska Until It All Goes går heller inte att lämna onämnda. Och definitivt inte en av !llminds två produktioner som Skyzoo fullbordar till en låt som är helt omöjlig att inte höja händerna för. Jag behöver inte droppa låttiteln, ni kommer veta vilken jag menar när ni sätter mixtapet på spinn.

Än så länge är Skyzoo underground, men jag hoppas att han snart blir en världsstjärna (kanske med draghjälp av 50 Cent?) för han förtjänar att få drömmar både uppfyllda och tagna löjligt mycket längre än så. Skyzoo är inte bra för att han inte spelas på radiokanalernas poplistor. Men han är bra för att han skulle vara precis lika bra som han är nu även om han skulle spelas på radiokanalernas poplistor.

På mixtapets (här skrev jag först albumets för det här borde ha varit ett album, och ja, det är skillnad på album och mixtapes när det gäller Skyzoo för han ger mer i sin gratismusik än vad de flesta gör på sina skräpalbum) sista låt, The Definitive Prayer, lånar han beatet från Lil’ Waynes Dr. Carter och tar med oss på en resa till outer space. Det är storslaget, och dessutom är det här första gången som jag har insett vilket fett beat det är, och hur kanonbeats storhet faktiskt helt kan bero på vem som rappar på det. Det är dessutom häftigt hur Skyzoo bara behöver en låt, exempelvis The Definitive Prayer, för att förmedla exakt hur bra han är, när han är bra på så mycket. The Great Debater är och fungerar både som ett enhetligt verk och en samling av imponerande scener.

Jag är helt såld på Skyzoo, men jag har ingen chans att förstå honom helt ut. Han skildrar Brooklyn, hans hemstad och ett ställe jag aldrig kommer kunna vara mer än en turist i, (det räcker så) och han har ett grepp om sina drömmar som han aldrig kommer lossa. Vad Skyzoo ger mig, förutom musik lika viktig som syre, är fantasi. När tempot går ner och beatsen slopar basen för pianot lever jag mig in i ett odefinierat vemod, och när han rappar skryt med den där överlägsna tonen som jag alltid anstränger mig lite för att prata i låtsas jag att alla mina drömmar om pengar och stora lägenheter är fullt realistiska.

Oftast är det Skyzoos texter som lyfts fram som starkaste argument när hans musik hyllas (jag har gjort det enkelt för mig när jag knappt ens har nämnt dem i den här texten, men jag har inte riktigt kommit dit än), och varför det är så är en av världens största självklarheter (i introt till det här mixtapet presenteras det som ett litterärt verk i första hand), men bland all imponerande storslagenhet som är ord och flow och beats vill jag lyfta fram en del som egentligen inte är särskilt märkvärdig, men som faktiskt är vad som gör den här rapparen oförståeligt grande. Skyzoo har en röst så fin, så fin. Den är rysligt behaglig där den ligger perfekt mellan bas och gnäll. Allt man kan göra är att dödförklara sig själv lite när man hör New York-tugg få liv med en så genomtrevlig röst.

Det mesta jag har att säga om Skyzoo är ytterst subjektivt. Jag älskar Skyzoo. Jag vet inte om det går att vara objektiv när man känner så, men det kanske räcker med mitt passionerade beundrande för att ni som läser ska bli intresserade av att lyssna. Annars är det här det enklaste jag kommer på: Jag rekommenderar Skyzoo till alla som gillar hiphop, poesi, New York, att stillsamt eller våldsamt röra delar av kroppen eller hela kroppen i en rytm, Brooklyn-dialekt, fantasi, gemenskap, ensamhet, beats, rim, glädje, sorg, nostalgi, soul, ärlighet, bra musik, historia, livet. Och så vidare.