Den 4 maj i år är det 20 år sedan jag upplevde den fortfarande bästa konsert jag sett, med allt vad det innebär med 20 år av nostalgi mellan mig nu och då. Det var då Pet Shop Boys första världsturné nådde Stockholm.

Att duon såhär 20 år senare ger oss The Most Incredible Thing känns som mer än bara en slump. Det var ju 1991 som The Most Incredible Thing tog sin början.

I en av de första intervjuer med Pet Shop Boys som jag läste sa de att Pet Shop Boys som grupp kanske bara skulle överleva ett eller två album. Eller rättare sagt: att Pet Shop Boys i sin ursprungsuppsättning bara skulle överleva två album. Sedan skulle ansiktena och rösterna bytas ut. Ett fyrapersons-boy band. Två medelålders kvinnor. Säkerligen ett svar riktat mot och en blinkning till den slit- och slängpopsstämpel som duon fick i början av sin karriär.

I samma veva slevade Neil Tennant och Chris Lowe också ut sina åsikter om det tråkiga med konserter, som svar på frågan när de skulle ge sig ut på en turné. Rockkonserter var så mycket bortkastad tid det bara gick. Det skulle dröja sju år från genombrottet innan det till slut blev dags att ge sig ut på vägarna. Men självklart kunde Pet Shop Boys, efter att ha sågat den traditionella konsertformen, inte ge sig ut med ett sånt paket. Istället blev det en mer eller mindre en musikalisk teaterföreställning i två akter, komplett med en tjugo minuters teaterpaus, som nådde Stockholm. Och ett förband som bestod i ett potpurri av duons största låtar framförda av en stråkorkester, arrangerad och dirigerad av Richard Niles.

Sedan dess har det blivit fler samarbeten med Niles, musikalen Closer to Heaven och den försenade filmmusiken till Pansarkryssaren Potemkin. Förutom ett gäng popklassiker.

Nu skriver vi 2011 och visst finns det saker som vi känner igen från 1991. Bob Kraushaar mixar. Pete Gleadall programmerar. Mark Farrow gör omslaget.

Och Pet Shop Boys gör balett. Baserad på H.C. Andersens Det utroligste. Ja, eller de gör de ju inte. Det är männen bakom namnet som har gjort musiken till en balett. Tennant och Lowe. För precis som när duon 2005 släppte Battleship Potemkin så står det inte ”Pet Shop Boys” på omslaget. Som en markering att det här inte handlar om hitmaskinen, utom om något annat (undantaget ett kort gästinhopp i The Grind när någon helt plötsligt rattar in Alcazar-låten Baby under några rastlösa sekunder).

Så även om Neil Tennant och Chris Lowe lånade från Tjaikovskij Svansjön på Yes och även om de har tassat runt rätt långt från sitt mest hemmavana territorium så är steget rätt långt till att konceptualisera ihop musiken till en balett i tre akter. En, undantaget det korta inspelet från Pet Shop Boys, dessutom helt instrumental skapelse. En skapelse som de i en kort inför-dokumentär konstaterar att de haft en större del i att skriva än tidigare, när många stråk- och orkesterarrangemang lämnats över åt andra att sy ihop.

Det är väl ungefär här jag inte kan låta bli att känna att The Most Incredible Thing låter som Neil Tennants och Chris Lowes försök att skriva musik till en balett, som musik till en balett om inte ska låta så åtminstone vara uppbyggd. Lite som att Daft Punks musik till Tron lät som Daft Punk gör filmmusik, snarare än filmmusik gjord av Daft Punk.

Visst. Jag inser att jag saknar halva delen av upplevelsen. Förmodligen ännu mer (särskilt som mitt fysiska exemplar fortfarande ligger i posten – ett fysiskt exempelar som ska vara utformad som en liten bok). Men det känns ändå som att det är musik som står ännu mindre på egna ben än Battleship Potemkin. Rätt mycket mindre, till och med. Kanske är det avsaknaden av sång. Någonting att hänga upp min egen inremonologhandling på.

Nu är det inte sagt att det är dåligt. Det är ju Tennant och Lowe, trots allt. Men det blir nästan musik som faller mittemellan det som fångar mig och det som fungerar som lågmäld bakgrundsmusik. Framförallt fungerar The Most Beautiful Thing bäst i sina mest finstämda stunder. Som i Help Me, Risk (åtminstone fram till dess att Together in Electric Dreams rasar in), Physical Jerks, Colour and Light och framförallt i det återkommande temat The Meeting (med en melodi som jag irriterande nog inte kan placera nu). Jag inser att jag önskar att Pet Shop Boys skulle göra en Solo Piano som nästa sidlinjeprojekt. Men även i Being Boring-minnande The Challenge funkar det fint.

Och det är kanske just det som är lite av problemet med det jag gillar av The Most Beautiful Thing. Jag hör Being Boring. Jag hör Go West. Jag hör Can You Forgive Her. Jag hör Your Funny Uncle. Det svulstiga och det finstämda. En sammanfattning av karriären. Som öppningen till Performance-turnén, fast i extended-version.

Inte heller det är kanske bara en slump. Det är ju i år inte bara 20 år sedan Performance. Det är ju dessutom 30 år sedan Pet Shop Boys föddes. 30 år sedan Neil och Chris träffades första gången. I det ljuset är det förstås kul att det fortfarande finns en vilja att slå sig in på nya vägar, utanför det säkert inrutade.

Men ändå.

Det första jag tänker när jag lyssnat igenom The Most Beautiful Thing är att jag förstås måste se baletten. Det första jag gör är att sätta på Alcazars Baby. Inte bara för att avslutande The Wedding lånar från just Baby – som en brygga och övergång från Tennant/Lowe tillbaka till Pet Shop Boys – utan mest för att påminna mig själv om vilka popgenier Neil Tennant och Chris Lowe faktiskt är.

Och just det sista var väl kanske inte riktigt meningen.