2005 var året som på många sätt stängde ett långt kapitel i Chris Lowes och Neil Tennants liv. Det hade då gått 20 år sedan det stora genombrottet.

2005 slöts dessutom en cirkel i och med att Pet Shop Boys nådde en punkt som deras karriär så långt i princip nästan oundviklig stakat ut vägen till, samtidigt som ett eko från duons tidiga dagar tog plats på scen. Två händelser som, trots att de egentligen inte har något gemensamt, på sätt och vis ändå är intimt sammankopplade.

Den ena av dessa händelser var att West End Girls (albumet recenserat här) dök upp i strålkastarljuset med sin debutsingel. Den andra när Battleship Potemkin släpptes.

Det som började med några demos inspelade hemma hos Bobby O slutade med att Pet Shop Boys blev den kanske genom tiderna bäst säljande popduon. Det betyder ett ekonomiskt oberoende som i sin tur ger artisten frihet att leta nya vägar, rent kreativt. Men också möjlighet att förverkliga drömmar. Musikhistorien har bjudit på många exempel på det här.

För Pet Shop Boys betydde det här att man fick arbeta med idoler som Liza Minnelli och Dusty Springfield och presentera dem för en ny och yngre publik (i likhet med det West End Girls på sätt och vis nu gör för Pet Shop Boys). Pet Shop Boys har startat och drivit tre skivbolag, med egna stall av artister och varit med och dragit upp nya riktlinjer vad gäller omslag och design. De har turnerat med i nästan fullständiga teatersällskap skrivit och satt upp sin egen musikal.

Att Pet Shop Boys i september 2004 anordnade en gigantisk visning av 80 år gamla stumfilmen Battleship Potemkin mitt på Trafalgar Square för premiäruppförandet av duons egna tolkning av filmmusiken var därför helt i linje med det Pet Shop Boys kommit att bli.

Enligt Neil Tennant själv såg gruppen hela projektet som en utmaning för att se om man klarade av att skapa ett över en timme långt sammanhängande musikaliskt verk. Men valet av Battleship Potemkin berodde, förutom Neils allmänna intresse för sovjetisk och rysk film, även på att regissören Sergei M. Eisenstein ska ha önskat att någon spelade in ny musik till filmen för att hålla den aktuell. Använda samtidens trender för att åter fånga intresset för filmen hos yngre och kommande generationer.

Ungefär samma motivering som West End Girls gav när de fick frågan om varför de valde att spela in ett helt album fyllt med Pet Shop Boys-covers, alltså.

Men samtidigt finns det också andra faktorer som talar för valet just av Battleship Potemkin – vad som lockat gruppen till filmen. Ser man bortom det filmhistoriska värdet och filmens propagandasyfte i tjugotalets Sovjetunionen är grundhistorien i Battleship Potemkin densamma som berättats om och om igen, långt innan Eisenstein fångade den i sina filmrutor. En historia om kamp mot överhet och förtryck. En naiv önskan om det förlovade landet och att leva lyckligt i alla sina dagar.

En Go West utsträckt till drygt sjuttio minuter, alltså.

I Neils texter har kampen för frigörelse inte sällan varit ett tema, fast då på ett mer individuellt plan. Osäkerheten inför steget ut ur garderoben. Rädslan och oviljan att erkänna sin egen homosexualitet. Befrielsen av att stå där på andra sidan utan att behöva låtsas längre. Straight Dave.

Fascinationen inför Ryssland och dess historia har även den fått utrymme i gruppens skapande, även om det kanske aldrig varit lika övertydligt som i just Go West med sin video och sin ryska manskör. Lenin och Stalin dök upp i West End Girls. Den vemodiga tomheten och förvirringen efter kommunismens och murens fall var temat i My October Symphony.

På många sätt stänger Battleship Potemkin ett 20 år långt kapitel i Pet Shop Boys bok. Som att saker och ting förr eller senare skulle hamna här.

Musikaliskt är Battleship Potemkin förstås rätt långt ifrån det vi är vana att höra från duon. Med arrangemang från Torsten Rasch framförda av duon själva och Dresden Sinfoniker blir det en resa utstakad av elektronik och symfoniorkester. En resa som, på filmmusikmanér, är byggd kring stämningar och återkommande teman snarare än avgränsade låtar. Svävande stråklandskap vräks åt sidan av uppblåst pumpande öststatseuro (den sista minuten i No Time for Tears påminner exempelvis inte så lite om Go West) som i sin tur bedarrar till lågmälda och vansinnigt vackra partier med nästan bara piano och sång. Och som hos all filmmusik på skiva saknas den kanske viktigaste delen: själva filmen. Jag själv, som provat att konsumera musiken både med och utan filmen som ackompanjemang, tycker att musiken klarar sig bättre på egen hand där jag själv får skapa bilderna om jag vill.

Alla som älskar Pet Shop Boys för deras känsla för popmelodier, särskilt de som tycker att gruppens ballader mest är i vägen, har förmodligen inget att hämta hos Battleship Potemkin. Men det är sjuttio minuter musik som är en intressant och värmande upplevelse om den får din tid och uppmärksamhet.

Mina utläggningar, paralleller och tidshopp genom Pet Shop Boys karriär kan du ta med en nypa salt. Eller ännu bättre strunta i helt.

Skapa din egen film. Det blir bäst så.