Vad gör man om man kört fast och inte vet vad man ska kalla sig själv när man ger ut musik? Man väljer enklaste möjliga väg. Åtminstone om man heter Dave Lee. På kontorsskrivbordet låg två skivor. En av Pal Joey och en av J. Walter Negro. Joey Negro var född. För 20 år sedan […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] Att Dave Lee har låtit en stor del av hjärtat fyllas av sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets disco är knappast någon hemlighet för den som hört något som han släppt producerat, remixat eller på annat sätt återanvänt och samlat ihop för en större publik. Joey Negro är […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] Få inomparentesnamn fångar min uppmärksamhet som Joey Negro. Visst, intresselamporna tänds även när Dave Lee kallar sig andra saker, men Joey Negro är ändå på många sätt den pseudonym som lockar mest. Det är som Joey Negro som Dave Lee har baxat fram bortglömda pärlor från discoarkiven, […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] När Dave Lee inte själv gör musik, eller stuvar om andras musik, gör han en minst lika stor kulturgärning genom att sätta samman sina för det mesta omistliga samlingar som gräver djupare i discohistorien än de flesta andra ens skulle drömma om. Bland de musikhistoriska återförpackningar som […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] The Phuture Ain’t What It Used to Be börjar i Bubba Sparxxxx Deliverance-land. Det är förmodligen det mest förvånande med Joey Negros senaste alster. Lite mindre förvånande är att det tagit tio år för Akabu att släppa sitt debutalbum i denna singelfascinerade genre. Eller om man så […][...]