Måste börja med bakgrunden eftersom det är en historia som tål att upprepas. Sångerskan Esmeralda Moberg skickar ett mejl till Embee (extraordinär producent och musiker) med den enkla frågan om han skulle ha användning av röst stämd i folkton. Embee svarar med att skicka en av sin pappas dikter som svar. Esmeralda spelar in en a capella och skickar tillbaka. Embee klär sången med musik och så rullar det på, det nybildade musikaliska paret tonsätter Roger Bergkvists dikter.

Här är resultatet, Skuggpoeten. Embees finaste skiva någonsin.

Där de två senaste soloutflykterna präglats av ojämn spretighet är det här en väl sammanhållen helhet med en tydlig vision. Embees karaktäristiskt melankoliska beats gifter sig självklart med Esmeralda Mobergs röst och pappa Rogers texter.

De har själva kallat det urban folk. Folkdelen köper jag, men det urbana är inte lika tydligt. Visst finns nyanser av Embees hiphopbakgrund, men den ligger långt ner. För mig låter det mer som tonerna av morgondis eller kvällssol i nedmonterad varvsmiljö (tydligast illustrerat i Vilodag), än innerstad och puls. Det är ljudet av en samtid som lämnar industrisamhället bakom sig. Stordrift som lämnats åt sitt öde.

I de gula träden är en ystert sprittig soulskens historia som borde kunna hitta in på P3:s spellistor. På kyrkogården målar en stämningsfull och lika ljus som mörk bild av helgen som just passerade, alla helgons dag. Den senare ligger närmare helheten och albumets stämning.  

Det här är en utsökt vacker höstskiva. Jag gissar att pappa Roger är lite extra stolt över sin son just i år. Vilken farsdagspresent.