Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut.

Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett överskottslager av elgitarrväggar.

Som någon konstaterade: Protection är ”soul”, Mezzanine är ”rock”.

Blue Lines var både och. Och mycket mer.

Om åttiotalet till stora delar var årtiondet då den musikaliska världen plockade upp spillrorna efter det sena sjuttiotalets tunga genrekrascher och skapade nya musikaliska uttryckssätt i ett tempo som inte skådats tidigare, mycket tack vare nya tekniska förutsättningar, var nittiotalet årtiondet då genreväggarna en gång för alla definitivt vittrade sönder. Hiphopen gifte sig med soulen, rocken lät sig dras ut på dansgolvet, dansmusiken plockade upp ”riktiga” instrument och började turnera.

Hela det här nittiotalet sammanfattades på 1991 års Blue Lines. Innan årtiondet ens hunnit börja.

Tillsammans med Neneh Cherrys make Cameron McVey (Neneh Cherry ska dessutom spelat en stor roll i att tvinga gruppen att sluta lalla runt och masa sig till en skivstudio. Hon dyker även upp som körsångerska i en av låtarna) och nyligen bortgångne Jonny Dollar satte 3D, Daddy G och Mushroom Bristol på den musikaliska kartan. Samtidigt fick de också världen att upptäcka Tricky (som mer eller mindre var permanent medlem i Massive Attack då), Shara Nelson och (åter)upptäcka Horace Andy.

Rötterna i Blue Lines hämtades från hiphopen och kollektivets DJ:ande. Men där hiphopen så långt under sina dryga tio första riktiga år i stort rätt mycket handlat om inspirationshämtande från en tidigare musikgenre i taget (disco, rock, electro, funk, soul och jazz i olika omgångar) rev Blue Lines direkt alla genremurar och slängde ner så mycket det bara gick i mixern och såg vad som kunde tänkas komma ut i andra ändan. Tittar man på Story of a Sound System, samlingen som Wild Bunch-medlemmen DJ Milo satte samman, förstår man varför. Det var i det här klimatet och ur det här kollektivet som Massive Attack sprang fram: en på flera sätt bubblande smältdegel av intryck och inspiration.

Det här betyder att basgången från jazztrummisen Billy Cobhams Stratus plockades att mala sönder högtalarna i mäktiga Safe From Harm, samtidigt som lån från Herbie Hancock och Funkadelic hjälpte till vid sidan. Old school-rappande T-Ski Valleys Catch the Beat möter Mahavishnu Orchestra och Isaac Hayes möter Horace Andy reggaevinglande stämma i One Love. The Emotions och The Sequence. Wally Badarou. James Brown och The Blackbyrds. Al Green. Dub med rötterna långt nedanför de lager där solen inte längre har någon makt, som i Five Man Army eller falsettsoul när den är som mjukast, som i trions uppdatering av Be Thankful for What You’ve Got – både originaltrogen och nyskapande. Spänningen mellan Trickys, 3Ds och Daddy Gs pratmummelmalande och gästartisternas enastående soulsångsinsatser. Musik som är själva definitionen av rebirth of cool, men med basgångar gjorda för att spelas i massiva utomhussoundsystems vingligt staplade på rostiga pickupflak till dess att solen går upp eller till dess polisen drar ur sladden, vilket som nu kommer först. Musik som har själ och kantighet, muller och melodier, pop och pretentioner på ett sätt som gruppen sedan dess aldrig lyckats kombinera lika gränsöverskridande och lyckat.

Men mest av allt är förstås Blue Lines makalösa Unfinished Sympathy. Stråksvulst och blått regn speglat i neonsmutsiga vattenpölar. Det definitiva temat till världens alla metropolers tunnelbaneträngande morgonrusningar som dessutom förseddes med världens bästa musikvideo. Musik blir inte mycket bättre än så.

Det har snart gått tjugo år sedan Blue Lines släpptes och det går knappt att överskatta den betydelse som 3D:s, Daddy G:s och Mushrooms verk haft sedan dess. Ett album som låter lika tidlöst idag som när det kom, helt enkelt därför att det i princip inte finns några jämförbara tidmarkörer. Ingen annan musik lät så här i början av nittiotalet. Det är knappt någon musik som gjort det sedan dess. Ett album som idag klassas som triphop, men som är så mycket mer än den genre som Blue Lines mer eller mindre ensamt gav upphov till.

Men mest av allt. Mest av allt är Blue Lines ett av musikhistoriens bästa, mest självklara och mest intressanta album. 45 perfekta minuter som låter precis lika fantastiska idag som för tjugo år sedan.