I’m gonna find a way to say it Sing it from the tallest tree Sex år är ingen tid. Sex år i Lambs värld betyder att tiden har stått still. Det har gått över sex år sedan Lou Rhodes och Andy Barlow gick skilda vägar. Efter åtta år och fyra album hade Lamb nått vägens […][...]

If you know Sade, then you know that Sweetback is responsible for her music being her backup band. Det här konstateras i en användarkommentar till Sweetback på (dans)musikdiskografisidan discogs.com. På sångerskan Sades wikipedia-sida konstateras att she is the most successful solo female artist in British history. Soloartist. Backupband. Det är ju så merparten av världen […][...]

Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut. Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett […][...]

Det är förmodligen inte särskilt många av oss som suttit som på nålar och väntat på ett nytt studioalbum från Gil Scott-Heron. Jag är förmodligen inte den enda som räknat ut honom som förlorad till drogerna och det amerikanska rättsväsendet. Men här är det nu. Mer än femton år efter det senaste försöket. Tacka XL […][...]

Jag vet inte om trion Matt Parker, Chris Amblin och Ayu Okakita skulle hålla med om påståendet att det är väldigt svårt att peka ut ett specifkt sound som kännetecknar Nedry. Men när man på deras debut kastas från elektronisk valiumambient till skenande distade rockgitarrer via ett stop i främre Orienten inom loppet av ett […][...]

För sju år sedan nådde Titiyo sina hittills största framgångar. Albumet Come Along var en skiva där hon, som hon uttrycker det i flera aktuella intervjuer, bara bidrog med sin röst. Det mesta handlade egentligen om låtskrivarparet Joakim Berg och Peter Svensson. Titelspåret blev hur som helst en radioplåga i hela Europa. När det var […][...]

Jag har inte lite svårt att förstå att Sofia Allard (ex-Krom) och Carl-Michael Herlöfsson (Baxter) klarade av att klamra sig fast vid och genomföra den här idén. Helt omöjligt att förstå hur den överlevde uppvaknandet dagen efter krogrundan. Ett coveralbum fyllt av i orginal mer eller mindre testosteronstinna rockstänkare omtolkade och nerplockade till försiktiga elektroniska […][...]

Min förälskelse i Gnarls Barkley och St. Elsewhere var intensiv och höll i ungefär ett år. Sedan lågan slocknade har jag inte tittat tillbaka och inte lyssnat om. Glömt och gått vidare. När första läckan från The Odd Couple dök upp i början av året lyssnade jag pliktskyldigt, men tyckte inte att det var särskilt […][...]

En av nittiotalets största besvikelser för mig var Portishead. Ja, inte Portishead, men väl Portishead. Originalet. Under en bilfärd genom södra England kom jag och mitt sällskap, som ett av stoppen på vägen, fram till Bristol. Nästan mitt i den värsta triphophysterin i mitten av nittiotalet. Och ja, det här var under den delen av […][...]

För ett tag sedan bad Erik mig att lyssna på den här skivan. Frågeställningen var om den inte var underskattad, eller åtminstone lite förbisedd. Om det vet jag inte mycket eftersom min relation till Talk Talk i stort varit obefintlig tills frågan ställdes. Uppenbarligen var detta en milstolpe i Talk Talk-historien, om jag ska tro […][...]