D’Angelo (Konsert, Filadelfiakyrkan) Elva år efter den fantastiska spelningen på Cirkus var han äntligen här igen. Jag var övertygad om att han skulle ställa in ända tills jag faktiskt såg honom stå på scenen. Det var utan blås och det var utan ?uestlove – men det var D’Angelo live igen. Visst var de lite ringrostiga […][...]

Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut. Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett […][...]

Det blir ingen klubbspelning för min del när Way Out West drar igång redan på torsdagen. Istället ser jag bob hund som spelar på Götaplatsen i Kulturkalasets regi. Galenskap och folkfest, en god uppvärmning. Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur […][...]

Skrapväsande hi-hat, handfast dun-da-dun-da-dun-da-rytm, analoga syntljud, klockspelsminnande bakgrundsbubbel och de där rätt fantastiskt vackra kvartettstråkarna som smygs in på precis rätt ställen. Vill man vara lite elak skulle man kunna sammanfatta hela Kleerups debut med den meningen. Men om man bortser från att det här är formel som funkar finfint att rulla om och om […][...]

Petter är tillbaka. Det har gått egentligen bara gått två år sen sist men ändå känns det som en helt ny Petter. Faktum är att det är en helt ny Petter. Sen sin debut ”Mitt Sjätte Sinne” har det känts som att Petter enbart gjort plattor för andra och inte sig själv eller som han […][...]

Hej, jag heter Kal Ström och jag är populärkulturknarkare. Jag är ledsen, men det är sant. Eller rättare sagt, jag är inte alls ledsen. Det är fantastiskt att knarka populärkultur. Det enda som går åt är tid. Tid som jag många gånger i och för sig inte har, men tid är det enda som knarkas […][...]

Use your mentality Wake up to reality Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången. Att videon till I’ve Got U Under […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]