dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Massive Attack: Blue Lines
Blue Lines (album, cd) Massive Attack
1991
Virgin
10/10

Tidlöst och fantastiskt

Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut.

Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett överskottslager av elgitarrväggar.

Som någon konstaterade: Protection är ”soul”, Mezzanine är ”rock”.

Blue Lines var både och. Och mycket mer.

Om åttiotalet till stora delar var årtiondet då den musikaliska världen plockade upp spillrorna efter det sena sjuttiotalets tunga genrekrascher och skapade nya musikaliska uttryckssätt i ett tempo som inte skådats tidigare, mycket tack vare nya tekniska förutsättningar, var nittiotalet årtiondet då genreväggarna en gång för alla definitivt vittrade sönder. Hiphopen gifte sig med soulen, rocken lät sig dras ut på dansgolvet, dansmusiken plockade upp ”riktiga” instrument och började turnera.

Hela det här nittiotalet sammanfattades på 1991 års Blue Lines. Innan årtiondet ens hunnit börja.

Tillsammans med Neneh Cherrys make Cameron McVey (Neneh Cherry ska dessutom spelat en stor roll i att tvinga gruppen att sluta lalla runt och masa sig till en skivstudio. Hon dyker även upp som körsångerska i en av låtarna) och nyligen bortgångne Jonny Dollar satte 3D, Daddy G och Mushroom Bristol på den musikaliska kartan. Samtidigt fick de också världen att upptäcka Tricky (som mer eller mindre var permanent medlem i Massive Attack då), Shara Nelson och (åter)upptäcka Horace Andy.

Rötterna i Blue Lines hämtades från hiphopen och kollektivets DJ:ande. Men där hiphopen så långt under sina dryga tio första riktiga år i stort rätt mycket handlat om inspirationshämtande från en tidigare musikgenre i taget (disco, rock, electro, funk, soul och jazz i olika omgångar) rev Blue Lines direkt alla genremurar och slängde ner så mycket det bara gick i mixern och såg vad som kunde tänkas komma ut i andra ändan. Tittar man på Story of a Sound System, samlingen som Wild Bunch-medlemmen DJ Milo satte samman, förstår man varför. Det var i det här klimatet och ur det här kollektivet som Massive Attack sprang fram: en på flera sätt bubblande smältdegel av intryck och inspiration.

Det här betyder att basgången från jazztrummisen Billy Cobhams Stratus plockades att mala sönder högtalarna i mäktiga Safe From Harm, samtidigt som lån från Herbie Hancock och Funkadelic hjälpte till vid sidan. Old school-rappande T-Ski Valleys Catch the Beat möter Mahavishnu Orchestra och Isaac Hayes möter Horace Andy reggaevinglande stämma i One Love. The Emotions och The Sequence. Wally Badarou. James Brown och The Blackbyrds. Al Green. Dub med rötterna långt nedanför de lager där solen inte längre har någon makt, som i Five Man Army eller falsettsoul när den är som mjukast, som i trions uppdatering av Be Thankful for What You’ve Got – både originaltrogen och nyskapande. Spänningen mellan Trickys, 3Ds och Daddy Gs pratmummelmalande och gästartisternas enastående soulsångsinsatser. Musik som är själva definitionen av rebirth of cool, men med basgångar gjorda för att spelas i massiva utomhussoundsystems vingligt staplade på rostiga pickupflak till dess att solen går upp eller till dess polisen drar ur sladden, vilket som nu kommer först. Musik som har själ och kantighet, muller och melodier, pop och pretentioner på ett sätt som gruppen sedan dess aldrig lyckats kombinera lika gränsöverskridande och lyckat.

Men mest av allt är förstås Blue Lines makalösa Unfinished Sympathy. Stråksvulst och blått regn speglat i neonsmutsiga vattenpölar. Det definitiva temat till världens alla metropolers tunnelbaneträngande morgonrusningar som dessutom förseddes med världens bästa musikvideo. Musik blir inte mycket bättre än så.

Det har snart gått tjugo år sedan Blue Lines släpptes och det går knappt att överskatta den betydelse som 3D:s, Daddy G:s och Mushrooms verk haft sedan dess. Ett album som låter lika tidlöst idag som när det kom, helt enkelt därför att det i princip inte finns några jämförbara tidmarkörer. Ingen annan musik lät så här i början av nittiotalet. Det är knappt någon musik som gjort det sedan dess. Ett album som idag klassas som triphop, men som är så mycket mer än den genre som Blue Lines mer eller mindre ensamt gav upphov till.

Men mest av allt. Mest av allt är Blue Lines ett av musikhistoriens bästa, mest självklara och mest intressanta album. 45 perfekta minuter som låter precis lika fantastiska idag som för tjugo år sedan.

Ola Andersson

Publicerad: 2010-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-10 23:56

Kategori: Recension | Recension: #5444

18 kommentarer

Inte helt usel recension, betyget stämmer. Men du verkar lägga för mycket energi på vad som är bandets Viktigaste skiva i stället för att säga vilken som var deras Bästa skiva.

Handen på hjärtat Ola, Protection är inte en sekund sämre, något jag däremot kan erkänna är att Unfinished Sympathy finns på den här, den finns inte på uppföljaren.

Fredrik Wennberg Medlem 2010-02-11 00:27
 

Jag vill gilla ”Protection” mer än vad jag gör. ”Protection” har Tracey Thorn, framförallt i ”Better Things”. Men det har aldrig klickat ordentligt mellan mig och ”Protection”. Varken när den kom eller häromdagen när jag lyssnade igenom skivorna några gånger för första gången på länge.

Med det sagt är det fortfarande en bra skiva.

Ola Andersson Redaktionen 2010-02-11 00:33
 

Milstolpe i skivsamlingen. Köpte den billigt av en polare som tyckte det var skräp. OJ vilken miss av han!

Gabbagabba Oregistrerad 2010-02-11 07:18
 

men SADE då?

Medlem 2010-02-11 07:51
 

Men mest av allt är förstås Blue Lines makalösa Safe From Harm.

Medlem 2010-02-11 08:20
 

Ett förtydligande bara. ”Mezzanine” är inte bara rock, den är progressive rock och då menar jag det i en positiv bemärkelse…

Björn Oregistrerad 2010-02-11 10:19
 

Unfinished Sympathy är världens bästa låt, och kommer nog alltid att vara det. Blue Lines kan också vara ett av världens bästa album, men där är jag inte lika tvärsäker.

GenderBender Oregistrerad 2010-02-11 10:41
 

Håller fullt med Ola. När Blue Lines kom var det som en bomb och hela musikkartan ritades om.
För mig finns det ingen motsvarighet som har givit mig ett så stort intryck.

Lyssnar fortfarande på den, speciellt på i början på våren.
Vet inte varför.

/N

Nicklas Oregistrerad 2010-02-11 11:46
 

Var det samme Elisabeth Fraser som i Cocteau Twins?

Medlem 2010-02-11 11:53
 

erimos: Ja.

Ola Andersson Redaktionen 2010-02-11 11:58
 

Alias: Ja, den är då näst bäst.

Ola Andersson Redaktionen 2010-02-11 14:17
 

Detta var en av de första skivor jag lade över på min iPod och jag har nog verkligen uppskattat ”Blue Lines”. Men så här snart 20 år senare så känner jag kanske inte att skivan håller ihop som förväntat. Och jag har nog bara lyssnat på Unfinished Symphony en gång i iPoden.

Men visst, ingen kan ta ifrån Blue Lines dess (musik)historiska betydelse. Och att ta samplingskulturen från hip-hop och in i den mer – i brist på bättre uttryck – intellektuella dansmusiken och därigenom bana vägen för allt mellan Portishead och DJ Shadow. Ja, det är bara att ta av hatten.

Men när jag lyssnar på Blue Lines idag så känns skivan lite seg. Jag tycker inte man skall moralisera allt för mycket när det gäller användningen av narkotiska preparat. Men det är inte svårt att höra att det varit dimmigt under inspelningarna av denna skiva. Sönderrökt musik får ofta en lite speciell prägel, som jag fått allt svårare för i takt med att jag blivit äldre. Man hör det i arrangemangen, i ackorvändningarna. Alltid några millisekunder efter och aldrig med den attacken man kan höra i till exempel Al Greens originalversion av ”I’m Glad You’re Mine”.

Men visst, grattis på 19 års dagen Blue Lines!

Medlem 2010-02-11 19:40
 

Glömmer aldrig när de sålde sig till Irak kriget och bytte namn!!

Sellout!!

Har inte lyssnat sedan dess!!

Primal Oregistrerad 2010-02-11 21:26
 

Ja, nu bytte de ju visserligen aldrig namn, men visst.

Ola Andersson Redaktionen 2010-02-11 22:18
 

Du minns fel. De hette Massive ett tag.

Tragiskt!

Sen ännu värre när de återgick till gamla namnet för att kränga mer plattor!

Primal Oregistrerad 2010-02-11 22:19
 

Nej, skivbolaget tvingade fram namnförkortning på omslaget till ”Blue Lines” under en period precis i anslutning till kriget (som på omslaget till mitt exemplar). Däremot bytte gruppen aldrig officiellt namn.

Att det sedan kan vara sell-outigt att censurera skivomslag är en helt annan historia.

Ola Andersson Redaktionen 2010-02-11 22:26
 

OK; böjer mig. Men ska leta fakta på nätet.

Primal Oregistrerad 2010-02-11 22:58
 

Blir skivan sämre om man har den som det bara står ”Massive” på?

Det hade jag ingen aning om….

Nicklas Oregistrerad 2010-02-12 17:05
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig