Nästa år har det gått tjugo år sedan Massive Attack släppte sin debut. Uppföljaren, Protection, fullständigt magiska och Tracey Thorn-sjungna Better Things till trots, blev lite för mjuk och tillbakalutad (och systerskivan No Protection blev en orgie i muller och ekon). Mezzanine, fullständigt magiska och Elizabeth Fraser-sjungna gruppsplittraren Teardrops till trots, ramlade in i ett […][...]

Med utmärkta tv-serien Papas kappsäck i ryggen kommer Papa Dee tillbaka med ett album lastat med fingertoppskänsligt välvalda reggaestandards (och illa dold produktplacering från Red Stripe). Musikerna känner vi igen från avsnittet om Jamaica. Den lille tjänstemannen i mig skulle kanske kunna hitta ett och annat att anmärka på i pressetiskt avseende i den här […][...]

Horace Andy har spelat in en av mina absoluta favoritskivor. ”Skylarking” släpptes av nu bortgångne C.S. Dodd på hans omhuldade Studio One-etikett 1972. I all sin enkelhet är det en fantastisk rootsreggaeskiva med låtar som jag idag har svårt att vara utan längre stunder. Samtidigt är den inte särskilt representativ för hur Horace låtit senare. […][...]

Att år 2004 para brittisk musikkultur med jamaicanska dito är kanske inte direkt kulturkrockarnas kulturkrock. Titeln känns minst sagt högtravande. Den brittiska och jamaicanska kulturen har omslingrat varandra så länge nu att det inte längre är helt enkelt att separera de två. England har alltid varit det näst största landet för jamaicansk musik. Så istället […][...]

Jag misstänker att de flesta musiker vill få till en klassiker någon gång. Ett album som alla framtida skivor i genren kommer ställas emot. Men kanske inte debuten. För då kommer alla uppföljare också jämföras med den. Blue Lines från 1991 skapade Bristolscenen helt på egen hand. Den var också den viktigaste skivan för det […][...]