Det är förmodligen inte särskilt många av oss som suttit som på nålar och väntat på ett nytt studioalbum från Gil Scott-Heron. Jag är förmodligen inte den enda som räknat ut honom som förlorad till drogerna och det amerikanska rättsväsendet.

Men här är det nu. Mer än femton år efter det senaste försöket. Tacka XL Recordings och Russell Richards för det.

Det är klart att Scott-Heron 2010 inte har särskilt mycket kvar av den röst han hade under tidigt 70-tal. Det handlar trots allt om en drygt 60 år gammal man som levt livet från den hårda sidan.

Rösten är sliten, hårt märkt och svårt ärrad.

En handfull av spåren är enkla, barskrapade blueslåtar. Några av de talade spåren ackompanjeras av sparsmakade smutsiga beatstrukturer som landar någonstans mellan triphop och hiphop. Oftast återvänder han till ursprunget och det talade ordet. Sången kommer i andra hand och mer sällan.

Och det är klart att det här inte är lika bra som Pieces of a Man, Free Will eller Winter in America. Jag är mest glad att det inte blev ett patetiskt magplask och att det mesta håller måttet.

Handklappsbackade New York Is Killing Me är dessutom bra av fler skäl än gamla meriter. Lägg den till era New York-samlingar så snart ni kan.