Det är förmodligen inte särskilt många av oss som suttit som på nålar och väntat på ett nytt studioalbum från Gil Scott-Heron. Jag är förmodligen inte den enda som räknat ut honom som förlorad till drogerna och det amerikanska rättsväsendet. Men här är det nu. Mer än femton år efter det senaste försöket. Tacka XL […][...]

Gil-Scott Heron har inte släppt ett album sedan 1994 års Spirits. Den 8 februari, 40 år efter debuten med Small Talk at 125th and Lenox, släpper han en skiva med titeln I’m New Here (XL Recordings). Att sotsvart hiphop influerat den gamle poeten är kanske ingen större överraskning. Det blir ändå ungefär som att komma […][...]

Spoken Word, eller estradpoesi, är en väldigt svår form av poesi – och har behandlats styvmorderligt av etablissemanget. Den skrivna lyriken är den ”fina”, fast det är estradpoesin som når ut och berör och kanske förtjänar mer cred än vad den får. Men Spoken Word gränsar i sina sämre stunder till stand up-komik. På de […][...]

Jag förstod inte vad meningen var med den här skivan. Samlingen är onekligen intressant, den börjar väldigt lugnt och förföriskt, som en godnattsaga. För att sedan ta upp i takt och bli rockig och efter det flippa ur och sen avsluta allt med ett spoken word med irriterande bakgrund. I förvirringen framstod sedan ett faktum, […][...]

När jag upptäckte Public Enemy i samband med mästerverket ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back” dröjde det inte länge innan jag första gången läste namnet The Last Poets. Det var däremot inte lika lätt att hitta deras musik eller någon annan information om dem. Det här var före internet. I 80-talets […][...]

I en tidsperiod då soulmusik ständigt dyker upp i mer eller mindre inavlade och degenererade versioner kan det vara skönt att skölja ur öronen med den äkta varan, nämligen Gil Scott-Herons album ”Pieces of a Man”. I och för sig är samtliga denne mans album balsam för själen, med då hans produktion spänner över allt […][...]