Just came back from a visit to the hospital, and this album is making a lot of sense, filled with so much emotion, I think I’ll be depressed for a while, and I’ll love every second of it with this album as the background music.

Last.fm-besökaren Nachthexen.

En av de många album jag upptäckte först i slutet av förra året då allt skulle summeras till ända var just Hospice av The Antlers. Ett album som tar lite tid och som mycket väl får ta lite tid. Peter Silberman flyttade till Brooklyn, New York år 2007 och isolerade sig totalt. Likt Bon Ivers extremt kreativa och framgångsrika stugisolering måste en vind högt ovanför gatans larm ha gjort gott för Silbersmans verksamma ådra. Skivan In the Attic of the Universe skrevs helt av honom själv och för de inte helt raka tankarna till vindskonstnären Henry Darger som skapade en hel värld i sitt vindsrum. En värld större än fyra väggar kan rymma. Dagens Darger har myspace och kan avnjutas omedelbart under sin livstid.

Nu rekryterade Silberman trummisen Michael Lerner och multiinstrumentalisten Darby Cicci för att arbeta på två EPs som nu blivit ett album, Hospice, fyllt av trauma, sjukdom, död och sorg tonsatt i den ljuvaste musik. Ingenting känns jobbigt med Hospice. Man låter sig sjunka ner i sjukhussängen och vaggas till ro av Silbermans väna röst och den dova ljudslingan med överjordiska läten, vackra repetetiva gitarrstycken och trumpet. Musiken har ett släktskap med Arcade Fire och Beirut, både i tematik och i kreativitet. En slinga byggs ofta upp i låtar som Two och Shiva och fortsätter i vad som skulle kunna vara oändlighet. Det är stort.