Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000.

I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley och Ira Kaplan sjunger fantastiskt. Vilket är ett välbehövligt lyft från de tidigare albumen, speciellt för Kaplan.

Om det är något som skiljer så är I Can Hear the Heart Beating as One albumet med mer charm och det som är lite vimsigare. Det känns förutsägbart att prata om charm och Yo La Tengo men bandet har vunnit många lyssnare på den. Den och låtar som Autumn Sweater.

We could slip away
Wouldn’t that be better?
Me with nothing to say
and you in your autumn sweater

Men det är inte texterna som kommer först hos Yo La Tengo. Singeln Autumn Sweater är enkla orgelackord och en monoton bas och det låter inte mycket för världen men det är det. För I Can Hear the Heart Beating as One pyntas efter hand för att passa det sound som Yo La Tengo beslutsamt arbetade fram under nittiotalet. Jag han ha invändningar mot versionen av The Beach Boys Little Honda men det känns småaktigt i sammanhanget.

För I Can Hear the Heart Beating as One är fantastisk på alla sätt. Kanske till och med mer än And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. One PM Again är blygsam countrypop, Stockholm Syndrome sparkar i sanden och Spec Bebop är en långvarig ljudutflykt snäppet under Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind från I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass. Yo La Tengo behärskade ännu inte konsten att skapa dynamik i ett monotont tiominutersstycke men lyckan över att få just ett sådant, och inte som sistaspår, betyder allt.

I Can Hear the Heart Beating as One är And Then Nothing Turned Itself Inside-Outs lite fulare tvilling. Den som är lite mer oslipad i sociala sammanhang, den där både det ena och det andra hänger snett men som vinner vänner på streetsmartness och entusiasm.