Det var Gram Parsons som gjorde How Much I’ve Lied. Countrystinn och känslosam. Sen gjorde Elvis Costello den. Klichéaktig och fruktansvärd. Yo La Tengos version ligger närmst Gram Parsons förutom att den är luftig och snudd på gråtig. Snudd på skräckslagen. Fina Yo La Tengo.

Så nu är vi där på cover-låtarna igen. Little Honda är en ep som släpptes runt I Can Hear the Heart Beating As One-tiden och titelspåret är såklart The Beach Boys-låten slaktad med en mycket slö kniv.

Yo La Tengos tolkningar av vitt skilda artister och verk är underhållande hela vägen igenom. De är respektlösa och vackra. Låtar med sväng och känsla plattas ut till monotona och drömska shoegazealster. Strukturerna arrangeras om när bandet tolkar pop-, soul- och rockhistorien.

The Kinks No Return passar väl bra in på Yo La Tengo, det blir knappt roligt. Däremot är Sandy Dennys By the Time It Gets Dark, med enbart Kaplans Fender och stämsången himmelsk.

Trots att Yo La Tengo byggt halva sin karriär på att göra versioner av andras låtar blir det lätt plojigt mellanåt. Som bonusspår finns liveversioner av Little Honda och We Are the Champions. En väldigt fnittrig We Are the Champions. Men man vill vara där bland de varma skratten och det taffliga försöket att nå Freddie Mercurys toner.