En elektrisk puls går genom luftrummet, ett piano sprider ensliga toner och blåset fyller atmosfären med blått och grått. Ändå känns det varmt, skirt och ljuvt. Solen spricker fram mellan de färgsprakande molnen.

Klabbes bank kommer lastad med tio nya låtar och en delvis ny besättning. Musiken sticker ännu längre bort från det förväntade jazzspåret än tidigare. Så långt att jag hellre placerar dem på samma hylla som Auton än EST. De bjuder på instrumental experimentell pop. Om än med ett ben stadigt placerat i den samtida utforskande jazzen.

Det brinner inte längre, döper de en av låtarna till och inget kunde vara mer fel. Klabbes bank brinner mer än någonsin. Klas-Henrik ”Klabbe” Hörngren och hans mannar sprakar, fräser och tassar intensivt i allt det återhållna. De tar mig från mol och gnol till ystert plaskande i havets djup, alltid med utsökt känsla för stil.

Att tredje skivan kommer till oss via Kallerdahlska Hoob Records känns på alla sätt och vis lika självklart som rätt. Där hittar jag ofta jazzen som går i framkant. Je suis la mer är inget undantag från den regeln.

Ett av årets allra finaste svenska jazzalbum.