Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, men det hör inte hit). Det andra är att jag önskar att jag visste hur albumets första (mer än) halva låter.

Men en sak i taget.

Tiga spolades ut i allmänhetens ljus ungefär i samband med att åttiotalet återföddes i början av det här årtusendet. En tid när ”electroclash” var månadens smak och As Heard on Radio Soulwax pt. 2 var samlingen alla ville äga. Åttiotalets analogvarma syntar och årtiondets slutknorrande har kort sagt ständigt varit en del i Tiga-receptet. Så förstås även denna gång.

Men – och nu kommer vi till det här med intervju – det känns nästan som att Ciao! är en medvetet styrd temaskiva som gräver sig allt längre bakåt i tiden. Öppningen med Beep-Beep-Beep och framförallt Mind Dimension håller 2009-fortet med, främst i det senare fallet, ny-electro av mest avskalat knorrande snitt. Över Prince/Camille-pastichen Shoes förflyttar vi oss först tillbaka till början av millenniet för att sedan låta instrumenteringen tappa allt mer av sin digitala precisionsskärpa och halka fram över några utspillda stänk postpunk för att till sist landa på Giorgio Moroders rymddiscobakgård strax före den stora discodöden. Under tiden hinner vi med att snuskordleka på underjordsdansmusik-manér och hylla det glamorösa livet på bästa New Wave-humör.

Med på resan har Tiga ett imponerande entourage. Bröderna David och Stephan Dewaele (Soulwax, 2 Many DJ’s), svenske Jesper Dahlbäck, Finlands Jori Hulkkonen, James Murphy (DFA, LCD Soundsystem), franska Zdar (Cassius, La Funk Mob), Scissor Sisters-sångaren Jake Shears och kanadensiske landsmannen Gonzales.

Det för oss över på punkt nummer två.

Hur kan det inte bli bättre än såhär?

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat igenom Ciao! sju spår, med sin avskalade, bitvis smått minimalistiska electrotechno, och konstaterat att, tja, det här var väl helt okej. Men i samma stund som jag lämnar dem bakom mig inser jag att de inte lämnat tillstymmelsen till spår. Jag har ingen aning om de låter. Än mindre vilken låt som kan ha varit vilken.

Kontrasten blir därför desto större när albumet vaknar till liv med albumets fyra sista spår. Som börjar med att basgången från Living on Video bjuds upp av en spattande Devo-dansare och sveps in av ett piano, keyboardmattor och Esso-melodica i Turn the Night On. Helt plötsligt exploderar musikskaparpaletten.

Men kanske än viktigare: som grund till alltihop ligger en klassiskt ihopsnickrad poplåt.

I Speak, Memory ekar sedan New Order anno Power, Corruption & Lies och Tiga gör sin bästa Bernard Sumner-imitation medan klockspelen målar fånigt leende figurer på glasrutorna. Minst lika fantastisk, men betydligt mer melankolisk, följer sedan Gentle Giant oss en bit till på resan som en tvilling till Daft Punks Make Love.

Tre rätt galet bra låtar. Gjorda av i mångt och mycket samma manskap som knåpade ihop de sju första, rätt snabbt bortglömda, spåren. Exakt hur det gick till vet jag inte. Däremot önskar jag att den melodiska sidan av Ciao! fått ta överhanden, istället för att som nu bli ett appendix som många kanske inte ens kommer fram till eftersom avtryckarfingret redan hunnit leta sig vidare i den digitala musikdjungeln.

Om så skulle vara fallet missar man förstås de här pärlorna. Men ännu mer missar man albumets absolut största höjdpunkt. Avslutande Love Don’t Dance Here Anymore.

Med avstamp i en snygg ordlek skriver Tiga under nästan elva minuter ännu ett kapitel i den ständigt omskrivna historien om lördagnatten. Om dansgolvet. Och om kraschlandningen när magin släpper och ljusen tänds. Men också den sorgfyllda nostalgin från en svunnen era då musiken var bättre, människorna vackrare och dansgolvet var på liv och död. Stillsamt stämplar ett gospelvibbande piano vår inträdesbiljett innan vi kastas rakt ut i en stjärnbestrött discokosmos med rymdljud, koskälla och trummande från Das Pop-sångaren Bent Van Looy. Berättelsen om att växa ifrån den en gång omöjligt livsnödvändiga kärleken blir en backspegelfärd nära släkt Baxendales mästerliga I Love the Sound of Dance Music.

De fyra sista låtarna på Ciao! vill du verkligen höra. De andra kan du leva utan. Ungefär här hade jag tänkt avsluta med att dessa mp3-tider gör det enkelt att köpa just bara dessa fyra låtar, men av någon anledning verkar du bara kunna köpa Love Don’t Dance Here Anymore om du köper hela albumet. Inte separat. Det säger förmodligen en hel del om att även Tiga själv inser att det här är den riktigt omistliga låten på Ciao!.

Skaffa åtminstone den. På något sätt.