Efter den handbromsvändning som Goldfrapp gjorde mellan debuten Felt Mountain och uppföljaren Black Cherry – när organiskt svävande förbyttes i kallmaskinellt marscherande – är utgångspunkten när det handlar om nya Goldfrapp-grejer ungefär: att vänta sig det oväntade. Black Cherry och tredjealstret Supernature höll sig på ungefär samma våglängd, men så kom Seventh Tree och pep […][...]

Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, […][...]

Redan titeln avslöjar på sätt och vis att 88-Keys väljer att göra debut som artist i eget namn med ett konceptalbum, att berätta en sammanhängande historia från inledande Morning Wood till avslutande Another Victim. Att vi från början vet att det kommer att det inte kommer att sluta väl för historiens Adam gör faktiskt inte […][...]

Bra punkrock är man inte bortskämd med på Arvika. Stockholmsbaserade Bold Faces rådde bot på min abstinens och gjorde det med den äran! Tolv låtar på tio minuter hanns med och frenetisk rock har aldrig låtit så här bra. I samma ådra som C.Aarmé och Kid Commando tog bandet med den fåhövdade publiken på en […][...]

Det är visst ingen hemlighet att Holiday Fun Club gillar Suicide och Joy Division. Lyssnar du på bandets debut är det definitvt ingen hemlighet. Det är inte utan att man undrar hur gärna de själva skulle vara just Suicide eller Joy Division. Och när de repetitivt skanderar ”we are modern, we are modern”, så undrar […][...]

Egentligen behövs ingen djupare analys än konstaterandet att det här är en världsfenomenal skiva. Men eftersom jag ibland gillar att brodera ut så tar vi väl den långa versionen också. Jag hade kunnat skriva den här recensionen redan efter första lyssningen. Det är ju så med vissa skivor att de sitter precis där de ska […][...]

Jag missade danska Oh No Ono när de spelade på Hultsfredsfestivalen i somras. Missade och missade, det var nog ett ganska medvetet avståndstagande. Jag hade inte hört någonting av bandet, jag visste inte vilka de var eller vad de exakt gjorde för musik. Men av någon anledning ogillade jag bandnamnet. Och ja, trångsint som jag […][...]

Rufus Wainwright kunde omöjligt ha gått på i sin nu välkända polkagriskostym i den kvävande hetta som låg över Benicàssim på fredagen. Man får arbeta med det som finns. Ränderna försvann i och för sig inte – Wainwright uppenbarade sig på scen i kanske den mest vansinniga kavaj jag någonsin sett, matchad med silvermyggjagare. Hans […][...]

Nyligen hemkommen från Värmlands beryktade skogar blev det en dags ledighet innan det är dags att imorgon styra kosan åt helt annat håll: Festival Internacional de Benicàssim, på den spanska östkusten. Helhetsintrycket från Arvikafestivalen 2007 är definitivt ett positivt sådant, även om antalet sedda spelningar i jämförelse med antalet planerade som förutsett åtminstone halverades. Många […][...]